”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör
andra val, få annat resultat.” Tänk att det gått tio år sedan Ebba Buschs numera bevingade ord, då när hon i en tweet gav en snabbversion av hela högerns elitistiska syn på jämställdhet.

Vems är felet för de låga kvinnolönerna, menar Busch i uttalandet? Kvinnornas själva. Ingen tvingar dem ju att ta de lågbetalda, krävande jobben.

Men resonemanget från den numera vice statsministern går ännu längre än så. För är det ens tillåtet för kvinnorna i låglöneyrken att klaga när de inte klarar sig på sina inkomster? När deras kroppar slits ut av den hårda arbetsmiljön? När de inte kan jobba fram till pensionsålder – eller när de inte klarar sig på pensionen?

Med Ebba Buschs logik blir svaret ett rungande nej. De borde ha gjort andra val, punkt slut. Nu är det som det är, trist för er, bara att äta upp! KD-ledaren är i gott sällskap i sin syn på jämställdhet – ja på hela samhället i stort.

Liberala och nyliberala krafter har sedan länge drivits av en närmast sektartad övertro på individens roll och ansvar. Staten och samhället är i princip oviktiga när det är upp till den enskilda att ta för sig, göra rätt och bli framgångsrik. Lyckas man inte, ja då är det bara att skylla sig själv. Precis som i Buschs tweet om kvinnorna, skalas alla maktstrukturer bort. Alla de skilda förutsättningar och motgångar som gör att människor omöjligen kan ta sig lika långt i den nyliberala framgångssagan, suddas ut.

Visst är det bekvämt? Bekvämt, men farligt.

Det här resonemanget liksom Buschs tweet hade kunnat viftas bort som allmänt högernonsens. Men det hela får lite för allvarliga konsekvenser för att lämnas därhän. Och särskilt farligt blir det när det kommer till vad det innebär för de kvinnor som ska sluta klaga på sina låga löner. När de ska finna sig i att knappt klara månadens utgifter, i att fortsätta ha osäkra anställningar och arbetsmarknadens sämsta arbetsmiljö.

Men högerns syn på kvinnans egna ansvar att ”bli något annat”, har ännu fler dimensioner än så – ännu fler inbyggda problem. För hur skulle det ens se ut om alla Sveriges kvinnor – enligt Buschs uppmaning – ryckte upp sig och slutade vara undersköterskor? Om alla landets lågbetalda kvinnor började göra andra val och sökte till universitet, siktade på statusyrken och blev höginkomsttagare?

Ja, det är raljant, men det hela är så dumt och orealistiskt. För det är ju inte ens möjligt. Alla landets kvinnor kan inte följa Ebba Buschs uppmaning. Och kanske viktigast – hur skulle samhället klara sig utan de undersköterskor, barnskötare, förskollärare och sjuksköterskor som håller svensk välfärd uppe? Vad skulle hända om kvinnorna som i dag har de jobben inte längre går med på lönerna och villkoren i de branscherna?

Detta vågar högern knappt tänka på, särskilt inte nu i Tidötider när de invandrarkvinnor som är överrepresenterade i de här jobben, inte bör vara kvar i landet om SD får bestämma. Nej, det enklaste för Ebba Busch och hennes gelikar är att fortsätta underfinansiera de kvinnodominerade sektorerna och skylla på att arbetarkvinnorna gjort fel val. Och den växande rut-branschen måste ju kunna bemannas, vilket blir svårt om alla lågbetalda kvinnor börjar utbilda sig.

Nej, då blir det enklast att skuldbelägga och rycka på axlarna. Allt för att inte erkänna hur beroende deras elitistiska politik är av att lågbetalda kvinnor inte gör några val. Att de stannar kvar, precis där de ska vara. För oj vad livet blir lättare för Ebba Busch då.

Lina Stenberg, skribent och författare