Kampen för kvinnors rätt att bestämma över våra kroppar har för mig ofta varit ganska högljudd och in-your-face. Men ibland gäller det att hitta och använda mindre uppenbara möjligheter att flytta fram våra feministiska positioner. Den senaste tiden har jag utifrån den strategin tagit initiativ i EU-parlamentet till två viktiga ställningstaganden för aborträtten.

I slutet av februari tog jag chansen att lägga ett förslag i anslutning till en resolution om Ukraina, om att ukrainska kvinnor som flytt till ett EU-land måste ha rätt till bland annat abortvård även i länder där abort är förbjudet. Till min glädje röstade en majoritet för förslaget vilket innebär att EU parlamentet tagit ett oerhört kliv framåt vad gäller kravet på de polska myndigheterna att respektera kvinnors rättigheter. Av de svenska ledamöterna röstade alla för det, utom Sara Skyttedal och Sverigedemokraterna, som la ner sina röster.

Förslaget var ett resultat av samarbetet med aktivister utanför parlamentet, som jag träffat några månader tidigare. Flera SRHR-organisationer som arbetar i främst grannlandet som Polen som tagit emot många flyktingar från Ukraina berättade om rent fruktansvärda situationer där ukrainska kvinnor är tvungna att återvända till deras krigshärjade hemland för att få göra abort, på grund av det polska abortförbudet. 

Rent tekniskt innebär mitt förslag att EU-parlamentet kräver att rätten till SRHR-vård inklusive abortvård omfattas av EU-direktivet om tillfälligt skydd. Det skulle förplikta alla länder att erbjuda kvinnor som kommit till EU genom detta direktiv abortvård – och därmed rimligen också ha en positiv påverkan för den lokala befolkningen, som till exempel polska kvinnor. Jag förväntar mig inte att förslaget välkomnas med öppna armar av alla EU-ländernas regeringar förstås, men bara att parlamentet ställde sig bakom förslaget sänder en viktig signal och öppnar upp för nya möjligheter att säkerställa kvinnors rättigheter.

Frågan om ukrainska kvinnors rättigheter, som rätten till SRHR, debatterades också i EU-parlamentet på mitt initiativ i oktober förra året. På så sätt fick vi också representanter från EU-kommissionen och från medlemsländernas råd att lyssna och svara på våra inlägg. Och i veckan som gick passade jag på att skicka in en skriftlig fråga till Kommissionen om ukrainska flyktingkvinnors situation, som därmed måste fundera på frågan och återkomma med ett svar. 

Ett annat, mer klurigt, initiativ jag tagit i samarbete med feministiska organisationer utanför parlamentet skulle kunna ha oerhört stor påverkan. Detta trots att det ”bara” handlar om att stryka bort en mening i en EU-lag. 

I utskottet för folkhälsa och miljö håller vi just nu på att revidera EU-lagstiftningen om handeln med läkemedel. I EU-kommissionens ursprungliga förslag till lagtext stod det att direktivet inte ska ha någon effekt på nationell lagstiftning som förbjuder eller reglerar försäljningen av läkemedel som preventivmedel och abortpiller (min översättning). Den meningen föreslog jag skulle tas bort och en tydlig majoritet stödde mitt förslag när vi röstade häromdagen. Om EU-parlamentets förslag står sig skulle det i praktiken innebära att vi kan runda de polska och maltesiska förbuden mot abortpiller.

Inte heller här väntar jag mig något helhjärtat stöd från alla medlemsländerna när det blir dags för dem att ta ställning. Men genom förslaget visar vi att det finns konkreta förslag och en majoritet som anser att kvinnors rättigheter borde vara lika självklara och gränslösa som den fria rörligheten för varor och tjänster som det vurmas för i EU. Och att abortvårdsläkemedel, precis som andra läkemedel, inte kan stoppas enbart på grund av deras förmåga att ge kvinnor möjligheten att bestämma över våra kroppar. I slutet av april när detta lagförslag ska röstas om i plenum får vi se hur de andra svenskarna och alla andra EU-parlamentariker håller med mig om att abortpiller ska vara tillåtna i alla EU-länder.

De parlamentariska kvarnarna maler ofta ganska trögt, så som feminist i EU-parlamentet får man vara ettrig, envis, tålmodig och vara beredd att föra upp frågorna man brinner för i en rad olika sammanhang – inte bara i jämställdhetsutskottet. Den feministiska kampen måste föras överallt, vare sig det rör läkemedel, flyktingmottagandet, arbetsmarknaden, välfärden eller ekonomin. Och vi måste vara skarpa nog att hitta de öppningar som kan föra oss framåt. 

Under mina tio år som parlamentariker och fem år som politisk rådgivare har jag sett både framsteg och bakslag för SRHR-frågor som aborträtten runtom i EU. Men sammantaget tycker jag mig se att aborträtten hamnat högre på den politiska dagordningen. Och på flera platser har aborträtten stärkts. Efter att PiS förlorade makten i Polen väcks nu hoppet om att abort återigen ska tillåtas i landet, även om luttrade aborträttsaktivister vet att det inte kommer att ske i en handvändning. För sex år sedan blev Irland äntligen av med sitt abortförbud, tack vare en enträgen kamp av kvinnorörelserna. I Spanien har regeringen lagstiftat för att det ska bli förbjudet att neka kvinnor abort, och Frankrike har just skrivit in aborträtten i grundlagen.

Jag konstaterar att den feministiska kampen har gett resultat – tack vare kreativitet, solidaritet och orubblig beslutsamhet av alla oss feminister.

Malin Björk (V), EU-parlamentariker