Det har gått som en våg över landet. Vanliga medborgare. Alla kvinnor. En del gifta. Andra flickvänner. Någons bästa vän. Som blivit mördade på grund av att de är kvinnor och flickor. Som fallit offer för den nedrigaste handlingen av alla, att ta någons liv. Problemet är inte nytt men samhället har inte lyckats råda bot på beteendet och handlingarna från dominerande män.

Man frågar sig varför?

Svaret är att det inte är på grund av att lagstiftning saknas. Det finns både i Sverige och på EU-nivå. Dessvärre är svaret ett fundamentalt fel i vårt sätt att hantera kriminalitet. Andra brott prioriteras av polisen, exempelvis gängkriminalitet. Det ska givetvis inte förringas på något sätt, men det måste finnas en bättre balans i polisens resurser. Vi kan inte acceptera att våld mot kvinnor, med dödlig utgång i många fall, värderas lägre än andra brott.

Redan förre justitieministern Morgan Johansson såg till att det togs fram ett handlingsprogram för att komma tillrätta med problematiken. Jag menar att vi måste damma av detta dokument och börja jobba utifrån det. Vad regeringen gör idag, är mer eller mindre stoppa huvudet i sanden. Man försöker komma undan genom att skicka fram jämställdhetsministern, Paulina Brandberg, att debattera frågan (med S-företrädaren Ardalan Shekarabi) och drar härskarteknikkortet när vi säger att debatten skulle vara med justitieministern Gunnar Strömmer istället, där frågan hör hemma. Det handlar om kriminalitet.

De senaste veckorna har flera starka debattörer varit ute i frågan – både Unizons Olga Persson och olika företrädare för Socialdemokraterna (Annika Strandhäll, Teresa Carvalho och Ardalan Shekarabi). Budskapet har varit detsamma. Regeringen gör inte tillräckligt. Till och med polisen säger samma sak – de prioriterar inte dessa brott lika högt som andra, där gängkriminalitet redan nämnts. Jag har samma åsikt. Regeringen står handfallna. Hur många kvinnor ytterligare ska behöva sätta livet till?

Förslag på åtgärder, som kan appliceras även på EU-nivå, finns. Bland annat föreslås inrättandet av ett krisråd, en kriskommission, likt det som finns mot organiserad brottslighet. Ett råd bestående av både ansvariga ministrar och företrädare för myndigheter, där man kan samla ihop erfarenheter för att förbättra situationen och kunna identifiera vilka åtgärder som måste tas. Från Unizons sida kräver man att samarbetet mellan olika aktörer i varje kommun förbättras.

Jag instämmer till fullo med vad Olga Persson från Unizon sagt – att nu måste problemet med mäns våld mot kvinnor få all uppmärksamhet, för att vi faktiskt ska få en förändring. Från mitt parti, Socialdemokraterna, har vi ställt kravet att regeringen måste ge polisen i uppdrag att inom fyra veckor presentera vad som måste göras i arbetet kring mäns våld mot kvinnor. Det säger sig självt, att vi inte kan ha ett samhälle där kvinnor inte kan känna sig trygga.

”Den grundläggande bristen är nog att man helt enkelt inte ser kvinnors liv som lika viktiga”, som Olga Persson på Unizon slog fast. Det kan ingen bestrida längre. En förändring måste ske och vi kan inte vänta längre!

Carina Ohlsson (S), Europaparlamentariker