Som alltid när feminister bråkar finns det de som blir glada. Som mumsar popcorn och gläds åt att någon annan gör jobbet åt dem.

Frågan om sänkt ålder för ändrat juridiskt kön splittrar den feministiska rörelsen i Sverige. Och jag tycker att det är så sorgligt. Hur kan vi svika transpersoner så lättvindigt och hur kan vi så lätt gå i antifeministernas fälla?  

Jag kan inte låta bli att tänka på hur farligt det blir när våra interna strider bara stärker motståndarsidan. 

Det kan låta konspiratoriskt, men kan man vara annat i dessa tider – med en högerregering som marionettstyrs av ett högerextremt, antifeministiskt parti? 

Sverigedemokraterna vill ju gärna att jämställdheten backar i Sverige. De har nyligen röstat emot ett lagförslag om mäns våld mot kvinnor i EU, och har konsekvent stått emot förstärkt aborträtt inom unionen. För att nämna några exempel.

Samma högerextrema parti har sagt att de vill sterilisera alla transpersoner och ersätta transvård med omvändelseförsök. Så nog vore det på sin plats om vi som tycker annorlunda stod enade, nu när SD bara går framåt.

Det borde vara självklart för progressiva rörelser att stå bakom lagförslaget om byte av juridiskt kön.

När frågan i stället splittrar det feministiska Sverige, då är det allvarligt. Och jag önskar att fler såg det. För om vi inte inkluderar transpersonerna – vilka ska då göra det? Hur lätt blir det inte för SD att få igenom sina sjuka idéer om också vi sviker?

Det är så ledsamt när annars kloka och vettiga feminister går på alarmismen om hur det nu ska bli i fängelser, på idrottstävlingar och i omklädningsrum. 

Hur kan de inte se hur myterna härrör från samma högerextrema antifeminism, som också vinner mark genom att sprida myter om farliga dragshow-sagoläsningar för stackars ovetande barn?

Vi är sist i Norden med en lag om ändring av juridiskt kön. Och det finns inte några belägg från våra grannländer gällande vare sig omklädningsrum eller fängelser. Enligt RFSU finns det heller ingen anledning till oro för att statistiken skulle bli lidande, utifrån erfarenheter från övriga Norden. 

Alarmismen saknar grund, så låt oss hålla huvudet kallt och göra det som är rätt.

Jag önskar att fler kunde se att vi måste hålla ihop och stå enade som en bred feministisk rörelse. Att vi inte kan vara snåla och lämna vissa grupper i sticket bara för att det blåser. Faktum är att vi bara överlever om vi står stadiga. Vi kan inte gå på antifeministernas försök att få oss att implodera inifrån. Allt medan de ser på, poppar en skål popcorn till och marscherar framåt. 

Lina Stenberg, skribent och författare