”Svenska dagbladets ledarskribent, Paulina Neuding, skriver att hatet mot svenskar måste stoppas. 'Hatet mot svenskar måste bemötas på samma sätt som hat mot andra folkgrupper.' (SVD, 2024-04-05) Min spontana tanke är att hon kanske inte är riktigt klar över vad hon önskar”, skriver Maria Fredriksson.
Paulina Neuding, skriver att hatet mot svenskar måste stoppas: ”En man misstänks ha mördat sin flickvän för att hon var vit. Bedragare gläds över att ”knulla Sveriges morsa”. Hatet mot svenskar måste bemötas på samma sätt som hat mot andra folkgrupper.” (SVD, 2024-04-05) Min spontana tanke är att hon kanske inte är riktigt klar över vad hon önskar.
Jag tänker på alla gånger jag försökt prata om mina erfarenheter i termer av rasism och genast mött mothugg från privilegierade vita svenskar, som föreslagit att det kanske handlat om
- ett missförstånd
- att någon hade en dålig dag
- att personen kanske har befogade skäl att se med misstro på sådana som mig
- att jag är överkänslig och ser rasism överallt.
Lika ofta har jag kritiserats för ordval och formuleringar med hänvisning till att
- det faktiskt inte finns raser
- jag bidrar till polarisering när jag delar in människor efter färg
- jag cementerar gamla farliga föreställningar om ras.
Jag uppmanas att sluta använda rasbegreppet och ombeds att tolka människor lite mer generöst. Jag ska utgå ifrån att folk egentligen menar väl, alternativt inte vet bättre. Vita svenskar hatar inte och de ser inte färg. Istället handlar det bara om befogad rädsla, okunskap eller plump humor. Som om hat är något isolerat från rädsla, okunskap och uttryck för humor. Som om det inte skulle finnas samband mellan föreställningar om människor, grova generaliseringar och diskriminering.
När det handlar om explicit hatisk rasism blir jag tillsagd att försöka förstå. Jag ska förstå äldre vita svenskar som tar ut frustration och besvikelse på dem som kan antas ligga bakom folkhemmets förfall. Jag ska ha förståelse för unga arga män som inte hittar en partner. Jag ska ha empati för dem som känner rädsla när de möter svarthåriga män i grupp. Att jag som östasiatisk kvinna kan känna stark rädsla när jag möter ölstinna vita män i grupp får jag däremot mindre förståelse för.
Möjligtvis påpekas det att även vita kvinnor kan känna så; man vill därmed göra det till en fråga om kön. Som om misogyni och sexism är isolerade från föreställningar om ras, nationalitet och etnicitet. Därför ska jag alltså inte ha med andras föreställningar om östasiater eller mina egna dåliga erfarenheter i analysen av det jag möter – det handlar bara om vita svenskars befogade besvikelser och rädslor. Jag uppmanas att visa tolerans för dem som uttrycker intolerans för sådana som mig.
Med detta sagt vill jag understryka att det är med avsky jag läser om mordet och bedrägerierna som Paulina Neuding använder för att illustrera svenskhatet. Jag är dock inte säker på att hatet mot svenskar (dvs vita) ska behandlas på samma sätt som hat mot andra folkgrupper. Dels för att hatet har en annan förklaring, dels för att det skulle vara kontraproduktivt.
Det är ju inte så att Sveriges färgblinda och enögda antirasism varit särskilt effektiv då den främst handlat om att bortförklara och ursäkta rasism. Om den istället byggt på självrannsakan och normkritik hade vi förmodligen inte hamnat där vi är idag.
Avslutningsvis: Ett tips från en koreaadopterad svensk: om vi ska tala om rasism måste vi även tala om färg och inte gömma oss bakom nationalitetsord. När man kallar hat mot svenskar för rasism exkluderar man alla svenskar som drabbas av rasism på grund av vi inte är vita.
Ta inte ifrån oss vår nationalitet, tack. Var ska vi känna oss hemmahörande – särskilt vi som plockats hit för att bota vita svenskars barnlöshet?
Maria Fredriksson,
Koreaadopterad svensk
