I den svenska debatten de senaste åren har språkfrågan varit återkommande knuten till integrationsfrågan. En rad riksdagspolitiker från flera partier har gjort åtskilliga medieutspel där de ställer krav på att nyanlända skall ”anpassa sig” till det svenska samhället. Retoriken präglas inte av sakargument och koppling till det språkvetenskapliga forskningsläget, utan snarare av ideologiskt laddade känsloargument. 

Det senaste exemplet skedde nu i april när Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson gjorde ett utspel mot ”ortensvenska”, med anledning av lingvisten Nathan Youngs senaste forskning om hur ortensvenskans stötiga rytm sprider sig till standardsvenskan. Det utspelet ligger i linje med partiets politik i övrigt, då de under många år bland annat krävt att modersmålsundervisning ska avskaffas.

Tidigare i mars intervjuades Iris-Corinna Schwarz, docent i lingvistik på specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet, av SVT, då hon presenterade nya forskningsrön som slog hål på myten om att familjens socioekonomiska status och barnets kön avgör hur väl ett barn utvecklar sitt språk. Genom att mäta mängden prat kring barn i åldern 0-4 år och studera över 40 000 timmar inspelat ljudmaterial i barnens närmiljö, kom man fram till slutsatsen att det som är viktigast för barnets språkutveckling är hur pass mycket man pratar. Ju mer man pratar runt och med barnet, desto mer pratar barnet själv.

Språk som symbolisk makt

Språklig mångfald är en grundläggande förutsättning för social rättvisa och demokratiska samhällen. Det menar Zoe Nikolaidou, lektor och docent i svenska vid Södertörns högskola, som Fempers nyheter har pratat med.

Nikolaidou, som just nu driver ett forskningsprojekt som fokuserar på modersmålsundervisning, tillsammans med Natalia Ganuza vid Uppsala universitet och Maria Rydell vid Stockholms universitet, menar att språklig mångfald också möjliggör en ökad tillgänglighet till information och deltagande i stort. 

– Genom att värna om olika språk visar samhället att det värdesätter och respekterar mångfalden av mänskliga erfarenheter”, säger Zoe Nikolaidou och beskriver individens modersmål som en viktig bärare av deras kulturella identitet och personliga historia.

Genom att ett samhälle uppmuntrar användning av människors eget språk bekräftar man därigenom respekten för och erkännandet av individens kulturella bakgrund.

 – Språket är inte en neutral samling av ord och regler; det är ett kraftfullt medium genom vilket människor uttrycker sina tankar, känslor och värderingar. Dessutom innehåller språket en symbolisk makt och kan därmed påverka strukturer i samhället genom att forma och reflektera normer och värderingar. Denna symboliska makt gör språket till en arena för kamp om representation och tolkningsföreträde, säger Zoe Nikolaidou och fortsätter:

– Bevarandet av individens modersmål underlättar dessutom kommunikationen inom familjer och samhällen. Det skapar en trygg miljö där kulturella värderingar och traditioner kan föras vidare till nästa generation. Detta är särskilt viktigt för barn, som behöver kunna kommunicera på sitt modersmål för att förstå och uppskatta sitt kulturella arv och samhällskontext.

Språk som kulturell identitet

Man bör förstå språkfrågan som en maktfråga i sammanhang som präglas av obalans, menar Nikolaidou. Där det finns ett maktförhållande mellan en majoritet kontra en minoritet.

– Två konkreta exempel är etniska minoriteter och nyanlända, i relation till det svenska majoritetssamhället, men det kan också handla om vilka språk som värderas högre än andra i exempelvis skolan, säger Nikolaidou.

– Varför är det möjligt att lära sig engelska, spanska och tyska i de flesta svenska skolor i dag, medan det endast är på några få skolor som det finns möjlighet att studera italienska eller portugisiska? Det handlar om den symboliska makten som olika språk har i olika samhällen, säger Nikolaidou. 

Majoritetsspråket – i migrationskontexter – fungerar ofta som den primära kanalen för tillgång till information, utbildning och arbetsmöjligheter, men när nyanlända tvingas överge sitt modersmål kan det upplevas som en form av kulturell assimilering och därigenom underminera nyanländas känsla av självbestämmande, menar Nikolaidou.

– Att ha möjlighet att använda sitt modersmål ger en känsla av makt över den egna identiteten och tillåter nyanlända att behålla och stärka sitt kulturella arv, säger hon.

Många gånger finns det en underliggande märklig föreställning i den svenska språkdebatten om att det finns en vägran hos nyanlända att vilja lära sig svenska när det i större utsträckning egentligen handlar om ojämlikt fördelade resurser och bristande tillgång på sammanhang för interaktion. Något som språkforskaren Andreas Nuottaniemi för övrigt skrev i sin avhandling Flerspråkighetens gränser som publicerades förra året.

Brist på resurser

År 2000 var året som Sverige anslöt sig till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella etniska minoriteter (judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar och samer (den sistnämnda är även ett urfolk)) och deras språk (jiddisch, romani chib, finska, meänkieli och samiska). Även det svenska teckenspråket skall skyddas och främjas på samma sätt som de nationella minoritetsspråken. Enligt Institutet för språk och folkminnen finns ingen officiell språkstatistik i Sverige, men uppskattningsvis talas närmare 200 modersmål – varav svenska är det största, finska näst största och arabiska det tredje största.

I Sverige finns sedan 2009 en särskild språklag, som fastslår att det svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige och att svenskan ska vara ”ett komplett och samhällsbärande språk”. Språklagen inbegriper rätten att lära sig, utveckla och använda svenska, sitt nationella minoritetsspråk eller svenskt teckenspråk, men även rätten att utveckla och använda andra modersmål.

Nikolaidou säger att modersmålsämnet som skolämne representerar ”en manifestation av språklagen och bidrar teoretiskt och symboliskt till bevarandet av språklig mångfald och social rättvisa”. Dock finns det forskning som indikerar att modersmålsämnet i den svenska skolan i dag är marginaliserat, menar Nikolaidou, och därmed inte uppfyller sitt syfte att stödja elevernas språkutveckling, kulturella identitet och övergripande inlärning.

Många hinder för modersmålsundervisning

– Några av de främsta problemen, som ofta tas upp av lärare, föräldrar och elever, är att ämnet modersmålsundervisning erbjuds utanför den ordinarie skoltiden, att det inte är obligatoriskt för elever med ett annat modersmål än svenska, samt att det råder brist på lämpliga undervisningslokaler.

Vidare finns det en förväntan om att modersmålsämnet bör stödja elevernas utveckling inom andra ämnen, som exempelvis svenska och svenska som andraspråk. Detta antagande är både felaktigt och problematiskt, menar Nikolaidou, eftersom det inte är det uttalade syftet med modersmålsämnet i den svenska skolan.

I dag består flera läromedel i minoritetsspråk i såväl grundskolan som gymnasiet och på lärarutbildningar av gammalt material, vilket beror delvis på att efterfrågan är för liten för att förlag ska intressera sig.

Situationen gör att många lärare själva får producera eget undervisningsmaterial, samtidigt som de med liten undervisningstid förväntas undervisa på flera skolor. Språkundervisningen har alltså en hel del praktiska utmaningar, som kräver långsiktig planering och organisering. Eftersom det är kommunerna som är huvudman för grund- och gymnasieskolorna ser förutsättningarna för att levandegöra de minoritetspolitiska språken väldigt olika ut. Många gånger händer det att ansvaret mer eller mindre förskjuts till ideella krafter.

Nikolaidou nämner den grekiska lördagsskolan i Stockholm – som har funnits sedan 1960-talet, och har drivits på föräldrarnas initiativ – som ett illustrativt exempel på hur språkfrågan i sammanhanget reduceras till en ensidig fråga om kostnader istället för en diskussion om värdet av att främja språklig mångfald. Hon berättar att utbildningsverksamheten drabbats av ekonomisk osäkerhet och problem med lokaler – en typ av problem som i förlängningen riskerar påverka samhällets syn på modersmålsundervisningen.

– Modersmålsämnets marginalisering ger upphov till röster som hävdar att modersmålsundervisning inte har en naturlig plats som ämne i den svenska skolan. Istället föreslås att ansvaret bör ligga på föräldrainitiativ och minoriteternas lokala föreningar. Samtidigt minskas ständigt resurserna för sådana initiativ, vilket gör det extremt svårt för föräldrar att starta och driva modersmålsundervisningsskolor, säger Nikolaidou.