Könstillhörighetslagen har antagits

“En större chans att få ta min kandidatexamen med rätt juridiskt kön!” “Att personalen inom transvården avlastas från onödigt krångligt administrativt jobb och att tiden i vårdköerna minskar.” “Med en ny könstillhörighetslag skulle jag kunna visa leg utan rädsla för diskriminering.”

Jag tänkte att det var dags att några av dem som faktiskt berörs av den här lagändringen fick höras i debatten. Det här var några citat av transpersoner från ett inlägg som RFSL och RFSU gjorde på instagram i veckan.

Den svenska könstillhörighetslagen (1972:119 lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall) är världens äldsta i sitt slag. Sedan drygt femton år tillbaka har lagen varit föremål för olika utredningar och en hel del förändringar har också genomförts. Den mest betydelsefulla förändringen hittills kom 2013 då kravet på att den som ändrade juridiskt kön skulle sakna fortplantningsförmåga togs bort. Det var alltså i praktiken ett krav på tvångssterilisering som stod inskrivet i den svenska lagen fram tills för mindre än tio år sedan. Innan beslutet gick igenom i riksdagen hade också en dom redan meddelats av Kammarrätten i Stockholm, med innebörden att steriliseringskravet bland annat bröt mot regeringsformen och Europakonventionen. Tyvärr ledde riksdagens senfärdighet, där Kristdemokraterna var det regeringsparti som hårdast motarbetade förändringen, till att ytterligare

minst en person blev tvångssteriliserad i början av 2013 efter det att domen trätt i kraft, eftersom hen inte informerades om att lagkravet hade strukits av domstolen.

Den lag som är nu gällande är alltså en något förbättrad version av en 50 år gammal lag och spåren av de utgångspunkter som präglade utformningen av lagen då finns fortfarande kvar. Kraven som ställs på den som vill ändra juridiskt kön har formulerats om något och förmildrats, och kraven på att sakna fortplantningsförmåga eller vara ogift har tagits bort.

Könstillhörighetslagstiftning i andra länder

Vid en jämförelse med lagar från andra länder, som tillkommit betydligt senare än den svenska lagen, syns skillnaden i ingång i frågan mycket tydligt. Där den svenska lagen ställer upp krav på den person som vill ändra juridiskt kön, betonar senare tiders lagar dessa personers rättigheter. 

2012 kom exempelvis Argentinas lag på området. Delar av den första paragrafen lyder, i fri översättning: ”Alla människor har rätt till erkännande av sin könsidentitet; till att fritt utveckla sin person i enlighet med sin könsidentitet; att behandlas i enlighet med sin könsidentitet och, särskilt, att identifieras på så sätt i dokument som visar en persons namn, bild och kön.” Det skrivs också särskilt ut att det aldrig kommer att ställas några krav på att en person har genomgått någon form av psykologisk eller medicinsk behandling för att få ändra juridiskt kön.

2015 kom Maltas motsvarande lag på området, och här specificeras bland annat att ändring av juridiskt kön och namn ska kunna göras utifrån självbestämmande.

Miljöpartiet vill se juridiskt kön baserat på självbestämmande

I den svenska statliga utredning som först föreslog en ändring av könstillhörighetslagen åt det håll som vi debatterar här idag, SOU 2014:91 Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering, föreslogs bland annat att den gamla lagen skulle delas upp i två lagar och att ändring av juridiskt kön skulle baseras på självbestämmande.

Utredaren konstaterade också att den juridiska delen och den medicinska delen fortsatt var tätt sammankopplade, trots att steriliserings­kravet hade avskaffats. 

Sedan denna utredning lämnade sitt förslag har det nu gått nästan tio år. Under denna tid har bland annat samtliga andra nordiska länder, utom Färöarna, genomfört förändringar av sina motsvarigheter till vår könstillhörighetslag, så att ändring av juridiskt kön kan göras baserat på självbestämmande. 

Andra europeiska länder som, enligt en sammanställning från 2020 av Europeiska kommissionen, har lagar på området som baseras på självbestämmande är Belgien, Irland, Island, Luxemburg, Malta och Portugal.

Ovärdig debatt

I det här sammanhanget är det obegripligt och ovärdigt att vi i Sverige har fått en sådan debatt om det förslag som ligger på bordet här idag.

Det handlar ju inte ens om självbestämmande, som är det som Miljöpartiet vill se, utan det är fråga om ett kompromissförslag med en förändring som kommer att göra livet lite lättare för transpersoner, som vill ändra juridiskt kön. 

Det kommer inte att krävas en diagnos, åldersgränsen kommer sänkas, icke-binära som vill ändra till ett juridiskt kön som passar bättre kommer att få möjlighet att göra det.

Miljöpartiet hoppas också att den förenklade processen verkligen ska bli en betydligt mindre omfattande prövning. Allt detta är positiva förändringar, men det är inte förändringar som är i linje med best practise internationellt, och det är definitivt inte förändringar som på något sätt motiverar de många märkliga debattutspel vi fått ta del av under de senaste veckorna.

I den minst sagt hätska offentliga debatten har bland annat getts uttryck för att denna lagändring skulle innebära en övergång till en helt ny syn på vad kön är. Några debattörer verkar vara obekanta med hela existensen av könsidentitet. Men, en syn på kön där könsidentitet ligger till grund för det juridiska könet har vi haft sedan 1972, då könstillhörighetslagen först infördes. 

Själva poängen med lagen är att möjliggöra ändring av juridiskt kön, baserat på individens egen könsidentitet. Det nya med lagförslaget är just att vissa krav tas bort. Synen på kön är densamma.

Andra farhågor som lyfts i debatten har bland annat varit att lagändringen ska användas av personer som har andra skäl att ändra juridiskt kön än att de vill få sin könsidentitet juridiskt erkänd. Här kan det vara intressant att ta del av erfarenheter från andra länder. På mitt uppdrag har riksdagens utredningstjänst tittat på vad som hänt i de andra nordiska länderna. I sammanfattningen skriver de:

/…/ inga underlag /har/ påträffats som visar att lagstiftningen skulle ha missbrukats av kriminella eller i övrigt av personer med ont uppsåt eller i syfte att kringgå t.ex. skyldigheter enligt annan lagstiftning i något av de aktuella länderna.”

Transrättigheter internationellt

Slutligen vill jag säga något om den internationella kontexten. I den offentliga debatten vi alla har följt de senaste veckorna har det ibland låtit som om den syn på rättigheter som ligger bakom förslaget som vi nu debatterar är något helt nytt och obegripligt. Därför vill jag påminna om några av de dokument som varit betydelsefulla för många länder i sina processer för att förändra sina lagar på området.

Redan 2010 kom en ministerrådsrekommendation från Europarådet. Där sas bland annat att länderna skulle säkerställa att deras processer för att ändra juridiskt kön skulle vara “snabba, transparenta och tillgängliga”. Staterna uppmanades också att ta bort “kränkande krav”. 

Det här dokumentet var användbart för dem av oss som jobbade för att få bort tvångssteriliseringarna av personer som vill ändra juridiskt kön – eftersom detta ju onekligen måste beskrivas som ett kränkande krav. 

2015 antogs en resolution i PACE, Europarådets parlamentariska församling. Här går man lite längre och uttrycker explicit att processerna för att ändra namn och juridiskt kön på alla relevanta dokument ska baseras på självbestämmande. Processerna ska vara tillgängliga för alla, “oavsett ålder, medicinsk status, finansiell situation eller status i belastningsregistret”, slår resolutionen fast. Detta röstade alla de närvarande svenska ledamöterna (från S och M) ja till, 2015. Som ni förstått är vi inte riktigt där ännu.

Det förslag som nu ligger på bordet är en kompromiss där hänsyn tagits till olika intressen och olika partiers uppfattningar. Frågan är utredd under mycket lång tid, synpunkter från remissinstanser och lagrådet har arbetats in. 

Miljöpartiet hade helst sett en lag baserad på självbestämmande. Trans­personer i Sverige förtjänar bättre än att fortsätta leva med en könstillhörighetslag med tydliga spår av ett femtio år gammalt tankesätt. Transpersoner i Sverige förtjänar respekt och mänskliga rättigheter.

Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet.