En av Socialdemokraternas klarast feministiska profiler har efter en tids sjukdom gått ur tiden, vilket den S-märkta tidningen Aktuellt i Politiken var först med att rapportera. Anna-Greta Leijon hade en lång karriär inom Socialdemokraterna och var statsråd i flera omgångar. I efterhand har många sagt att Leijon ingick i den politiska toppen när det moderna Sverige växte fram under 1960- och 1970-talen, men karriären präglades av mediala stormar.
Första gången det stormade kring Anna-Greta Leijon var 1973, då hon utsågs till biträdande arbetsmarknadsminister i Olof Palmes regering och fick ansvar för arbetsmarknadsutbildningar och insatser för personer med funktionshinder. Hon hade även ansvar för invandringspolitiken (som då sågs som en arbetsmarknadspolitisk fråga) och terroristlagstiftningen (som då tillhörde utlänningslagstiftningen).
Det senare innebar att hon var ytterst ansvarig för det ytterst omdiskuterade utvisningsbeslutet av de terrorister som medverkade i ockupationen av den västtyska ambassaden 1975. Två år senare, 1977, upptäckte Säkerhetspolisen (Säpo) att en västtysk grupp under kodnamnet ”Operation Leo” hade planer på att kidnappa Leijon och utnyttja henne i syfte att tvinga den västtyska regeringen att släppa åtta terrorister från tyskt fängelse.
Hon blev ordinarie riksdagsledamot efter Socialdemokraternas valförlust 1976, men återkom som arbetsmarknadsminister efter valet 1982 och genomförde bland annat en betydelsefull reform för ungdomar, som gick ut på att ungdomar fick kontant ersättning för utfört arbete istället för tidigare arbetslöshetsstöd. Hon utnämndes till ordförande i FN-organet Internationella arbetsorganisationen (ILO) 1984.
Leijon som justitieminister
Anna-Greta Leijon utsågs sedan av statsminister Ingvar Carlsson till justitieminister 1987, vilket innebar att Leijon blev den allra första i denna befattning utan någon formell juristexamen. Hon ägnade stor tid åt reformer för att stärka brottsoffrens ställning.
Hon blev dock inte långlivad på denna ministerpost, på grund av den så kallade ”Ebbe Carlsson-affären”. I korthet var det en politisk skandal, som exploderade efter att Expressen 1988 avslöjade att bokförläggaren Ebbe Carlsson utredde huruvida den kurdiska gerillaorganisationen PKK var involverad i mordet på Olof Palme. Carlsson skulle då ha agerat med stöd från Leijon och därigenom fått tillgång till hemligstämplad information och illegal avlyssningsutrustning. För att undvika misstroendevotum riktad mot henne från samtliga riksdagspartier avgick Leijon som justitieminister på eget bevåg.
Författaren och journalisten Anders Isaksson har i efterhand sagt att om inte Ebbe Carlsson-affären ägt rum, hade det varit mycket möjligt att Leijon hade kunnat bli Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare.
Efter riksdagen 1990
Vid riksdagsvalet 1990 blev Anna-Greta Leijon invald som riksdagsledamot på nytt och utsågs till ordförande för finansutskottet. Hon gick till val på utbyggd föräldraförsäkring, men när detta vallöfte inte alls ingick i det krispaket som Socialdemokraterna förhandlade med Folkpartiet om, då valde hon att avgå som utskottsordförande i protest.
I livet utanför politiken var hon inte uträknad. Tvärtom var hennes mångåriga kompetenser mycket efterfrågade. Efter att hon lämnade riksdagen fick hon ett handfull uppdrag, bland annat som generaldirektör och chef för Arbetsmiljöinstitutet, styrelseordförande för Sveriges Television, myndighetschef för Moderna Museet och chef för Skansen.
Hon gav ut sin självbiografi Alla rosor ska inte tuktas (1991), där hon berättar om sitt liv fram till 1990. Som barn var hon utsatt för sexuella övergrepp av sin alkoholiserade och våldsamma pappa. En avgörande vändpunkt för henne blev den uppmuntran hon fick från sin klassföreståndare Alarik Lefbeck vid Sveaplans flickläroverk 1955, vilket bidrog till att stärka hennes självförtroende och självkänsla. Tack vare Lefbeck kände hon att livet började utvecklas i en väldigt positiv riktning och framtidstron växte. Något hon också berättar om i SVT:s Min Sanning från 2013.
Leijon som feminist
När man talar om kvinnors representation i svensk politik under 1900-talets andra hälft kan Anna-Greta Leijons insatser knappast överskattas. När hon utsågs till minister tillsammans med Gertrud Sigurdsen i början på 1970-talet, hade Sverige endast haft fem kvinnliga ministrar innan dess. Hon ingick i samma generation socialdemokrater som bland annat Birgitta Dahl, Lena Hjelm-Wallén och Maj-Lis Lööw, och de organiserade sig tillsammans för kvinnors rättigheter i en mansdominerad miljö, också inom det egna partiet.
Leijon hade ett stort engagemang för kvinnors rättigheter. 1964 anställdes hon på Arbetsmarknadsstyrelsen i Stockholm som amanuens för att arbeta med att underlätta kvinnors tillträde till arbetsmarknaden. Det var ett årtionde när arbetsmarknaden förändrades och efterfrågan på kvinnors arbetskraft ökade, men trösklarna var höga. Många kvinnor fick då ingen chans till utbildning, och det uppstod oftast svårigheter att kombinera för förvärvsarbete med familjelivet.
En av Leijons drivkrafter bakom det feministiska engagemanget för att förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden var djupt personligt: Leijons mamma drömde om att få bli sjuksköterska, men fick aldrig bli det på grund av olika omständigheter. Det fick Leijon att vilja kämpa för en annan värld.
Anna-Greta Leijon blev 84 år.
