På Millesgården belägen på Lidingö i Stockholm visas just nu en stor samling av den autodidakta, franska konstnären Jacqueline Marval. Det är oljemålningar, litografier och fotografier från sekelskiftets Paris. Utställningen, som kallas Fauvism Feminism Flamboyance, har väckt stor uppmärksamhet och pågår fram till 19 maj. Maria Bratt har sett den.
Jacquline Marval föds 1866 i Quaix i Frankrike och växer upp med sin far och mor som är lärare. Hon själv utbildar sig också till lärare. En rad obehagliga händelser i Jacqueline Marvals liv gör att hon bryter upp från sitt gamla liv och börjar måla och umgås med andra konstnärer i sekelskiftets Paris. Hon försörjer sig som sömmerska och brodös och målar däremellan. Hennes konstnärskarriär tar sig fort framåt efter debuten och 1901 har hon sin första utställning. Hon är alltså helt autodidakt som konstnär.
Marvals konst består av levande och vilda penselgrad och expressiva färger – begreppet Fauvism föddes. Färger som förmedlar känslor.
Snart gör hon internationell karriär och blir mer och mer erkänd. Hon målar många självporträtt, avbildar gudomligheter och målar prostituerade. Hon framställer kvinnokroppen utan idealisering och försköning, till skillnad från de stora manliga konstnärerna i Paris vid samma tidsålder.
I verken är kvinnokroppar och porträtt av kvinnor i centrum. Pastellfärger dominerar i oljemålningarna och det är mycket naket. Hon bryter sig loss från den manliga blicken och gestalar kvinnor från ett annat perspektiv. Kvinnorna återtar en nakenhet förknippad med frihet och inte med den erotiska lusten som som många av de franska samtida manliga konstnärerna förmedlade.
Kvinnorna ser stolta och självsäkra ut. Dock finns inga tydliga budskap på feminism på ett politiskt plan i hennes målningar. Därmed ingen tydlig femininistisk ådra så som det finns idag. Det är vackra porträtt men något intetsägande. Det är dekorativt och har tydliga kopplingar till konstformen ”art deco.” Porträtten på kvinnorna är både kvinnor enskilt och i grupp. Det är även naivistiskt avbildat.
Feminint och dekorativt
Marvel gjorde även oljemålningar med blommotiv, buketter och vildvuxna blommor i färgglada toner. I porträtten på kvinnorna är det vackra föremål runt omkring. Det som sticker ut mest jämfört med exempelvis Pablo Picassos kvinnoporträtt under samma tidsålder är att kvinnorna som gestaltas är mer aktiva än passiva i hennes verk. Somliga är passiva och ligger och poserar nakna i soffor och sängar medan andra arbetar, dansar, cyklar och badar. Gemensamt för alla oljemålningar är att det är feminint och dekoravtivt.
Berömd under sin livstid
Till skillnad från många andra berömda konstnärer från sekelskiftets modernism som blev berömda först efter sin död – gjorde Marval karriär under sin levnadstid.
1926 hade hon hela 25 utställningar. Hon umgicks i samma konstnärskretsar som Picasso och Matisse. Man kan ana att hon var socialt driven och blev berömd så snabbt med hjälp av dessa nätverk. Franska samlare och museer köpte hennes verk. Hennes mest framgångsrika år sker under 1920-talet. Hon dog 1932 av troliga konsekvenser av cancer.
Marval utmanade den manliga blicken och sina manliga konstnärsvänner genom att porträttera kvinnor med frihetskänsla, under aktiva förhållanden och genom att förmedla kvinnlig styrka.
Det är fina målningar men de saknar politisk feministisk radikalitet. På den största väggen på Millesgårdens konsthall finns citatet ”La peinture n’a pas de sexe” som betyder ”Måleriet har inget kön”. På den här tiden då jämställdheten mellan kvinnor och män var svag är det ett starkt feministiskt budskap.
Hon var en revolutionär på sin tid då kvinnor ej hade rösträtt eller fick bära långbyxor. Hon inspirerade andra kvinnor och var med och utvecklade fauvismen inom modernismen. Ett besök på Millesgården är väl värt då Jacqueline Marval har varit med och byggt konsthistoria.
