Vi har glädjen att presentera Mette Björnbergs sjunde separatutställning på galleriet. I utställningen Till mina flickor visas skulpturer och reliefer i trä, textil, järn och brons utförda de senaste två åren.

Reception Saturday April 27, 12–4 pm
Vernissage lördag 27 april kl. 12–16

Till mina flickor
Det är märkligt hur konsten till en utställning tar form både psykiskt och fysiskt. Den här senaste arbetsprocessen har haft ett långsamt förlopp och utspelat sig i några få rum. Främst i ateljén och på glasverandan i bostadshuset, men faktiskt också i en gammal källarlokal under banken på Kiviks torg. Här har man inrättat ett litet gym. Ålderstigen som jag är går jag dit varje vecka i hopp om att inte dö än. På söndagarna går jag dit med en väninna. Några få gånger de senaste åren har hon frågat mig hur arbetet i ateljén fortskrider. Hon vet att det är känsligt och vill inte gärna tränga sig på. Under en sådan utfrågning hörde jag mig själv säga, att den här utställningen tillägnar jag mina döttrar. Jag pratar ogärna om mina arbeten, men ibland kan det vara klargörande att i en liten kort ordväxling som denna höra hur jag tänker.

På torsdagarna går jag till gymmet på egen hand. När jag är där ensam får jag då och då ingivelser till nya verk. De landar som små lätta belöningar, men tar sedan åtskilliga timmar att verkligen utföra. När det praktiska arbetet i ateljén pågår njuter jag av att parallellt fylla mitt sinne med tankar. Så kan jag till exempel enkelt minnas min far, flickornas morfar. Han blev sjuk och dog tyvärr något år efter att han fyllde sextio. Han var alltså i den åldern då som jag är i nu. Han förlikade sig nog med sitt öde, men jag minns att han var orolig för mig. Jag hade varit sjuk i en psykos några år tidigare och jag tror att han var rädd att jag skulle bli sjuk igen. Dessutom utbildade jag mig nu till konstnär. Hur skulle jag klara mig? ”Det ska nog gå bra”, sa jag lugnade till honom en kväll och slog på Aktuellt. Just den här kvällen var det ett inslag som handlade om yrken och framtidsutsikter. Det visade sig att den absolut bästa kombinationen vid den här tidpunkten var, att vara man och utbilda sig till läkare. Sämsta möjliga utfall fick den som var kvinna som valde att bli konstnär. Eftersom min far var läkare och jag just sadlat om för att bli konstnär blev situationen mycket dråplig och vi skrattade länge. Det var förlösande för oss båda.

Jag tillhör de räddas skara. Innan skolåldern uppfattade jag inte mig själv riktigt så. Jag satt mest hemma och ritade vid en teakskiva i husets kök när mamma jämsides pysslade med sitt. Hon försåg mig med kartongbitar och papper och jag fick nya färgglada kritor så fort de gamla tog slut. Jag kände mig trygg och uppmuntrad. Det var först i samband med skolstarten som hela mitt jag skakades om, och jag uppfylldes av en stark oro som jag inte förstod. Skolan som skulle vara så rolig. Rösten bar mig inte när jag försökte säga något i klassrummet, och jag drog mig undan för att slippa blotta för de andra hur rädd jag var. En morgon delade fröken ut varsitt vitt kartongark och varsin obruten låda pastellkritor, samt en uppmaning till oss alla att rita precis vad vi själva ville. Jag skred genast till verket på samma sätt som hemma, och strax hade jag ritat en stor prinsessa som fyllde hela mitt ark. Hon hade svart hår, en krona och en praktfull klänning i tre våningsplan. Röda läppar och rosa kinder, bollfransar och rosetter. Allt hade jag gett henne. Hon riktigt strålade. ”Så fint du ritar”, sa plötsligt flickan i bänken bredvid och ställde sig upp för att se bättre. Snart kom fler nyfikna fram som också ville titta. Inte många sa något, men jag kände tydligt att det här språket som jag hade tillgång till just hade varit mig till hjälp och stärkt mig. Och barnen runt min bänk hade med egna ögon sett att man aldrig ska räkna bort en räddhare.

Jag arbetar med min konst i intervaller. En arbetsinsats pågår några år, och efterföljs sedan av en lång paus. Att sätta en konstnärlig process i drift på nytt känns ofta svårt och lite motbjudande. Allt som kan gå fel och alla arbetstimmar som väntar. Tvivlet. Kommer jag att klara det? När arbetet väl börjar flyta återkommer ofta den trygga känslan från köket när jag satt och ritade hos min mor, och självförtroendet jag lyckades uppbringa för att ge liv och form åt prinsessan. Det är som att jag hittar in till en djup och livgivande extra andning. Det omedvetna styr nog, men på ytan flyter tankarna ledigt fram när mina händer varsamt formar ett material. Ett trästycke, en bit tyg eller ett pärlgarn.

Över trettio år har passerat sedan jag satt och skrattade i soffan med min käre far. Han hade kanske dött igen om han hade kunnat se hur bra allt har ordnat sig för mig. Richard fortfarande vid min sida, tre älskvärda döttrar, fint hus och ateljé med vidunderlig vy. Etablerad som konstnär, men kanske viktigast för honom, en psykisk status utan vidare anmärkning. Om man bortser från rädslan som hänger sig kvar. Möjligen hade jag inte fått honom på kroken när det kommer till hur min konst artar sig. Kanske hade han mumlat något om att han inte förstår. Men utställningen som här öppnar sig vill inte främst tilltala en sedan länge död, och konstverken i den inte framstå som frågor eller svar. Det är en sång jag vill framföra.

En kärlekssång.
Till mina flickor.

– Mette Björnberg

Mette Björnberg är född 1963 i Göteborg, bor och arbetar i Södra Mellby, Kivik. Hon är utbildad på Malmö konstskola Forum 1991–1995 och Konsthögskolan i Malmö 1995–1996. Hon har ställt ut regelbundet på gallerier, museer och konsthallar i Sverige sedan 1990-talet. Hon har också utfört en stor mängd offentliga utsmyckningar, vissa tillsammans med Richard Johansson. 2015 fick hon Ann Wolff Foundations konstnärsstipendium och 2016 belönades hon med Asmund och Lizzie Arles Skulptörpris från Konstakademien.

Evenemang på Fredsgatan i Stockholm lördag 27 april kl. 12-16.

Information in English here