Melodifestivalen är så mycket mer än bara en musiktävling mellan Europas länder. Det är högtidligt och glittrigt, glammigt och folkligt. Alla får liksom vara med, allt är möjligt. Det är som Nobelfesten för oss vanliga som bara kan drömma om att äta middag i blå hallen.

Min åttaåring började längta till svenska Mello redan i höstas. Det var nedräkningskalender och det var att rita affischer inför varje deltävling. Det var poängsättning under lördagkvällarna, att lära sig alla låtar och utan att kunna engelska sjunga favoriten Smashing into pieces ”Heroes are calling” på klassens egen melloshow.

Lika självklart pågår nu nedräkningen till den stora finalen den 11 maj. Hon har redan lyssnat sönder alla bidrag, vet redan vilka som är bra, enligt hennes tycke, och vilka som definitivt inte kommer vinna. Kort och gott går en hög andel av hennes vakna tid till att tänka på mello.

Samtidigt som hennes och tiotusentals barns förväntan inför den stora dagen bara har ökat, har Eurovision blivit till något helt annat för mig och för väldigt många andra. Det har blivit något mörkt och oerhört upprörande.

Sedan den 7 oktober, när Hamas angrep Israel och tog israeliska gisslan, har ett folkmord pågått i Gaza. Israeliska styrkor har bombat civila hem och förvägrat både förnödenheter och mediciner att komma in i det inhägnade Gazaremsan. Familjer har tvingats på flykt, barn svälter och misären är enorm. Enligt Unicef har över 14 000 barn dödats och ingen lösning är i sikte.

Att Israel är en angripande militärmakt som just nu utför ett våldsamt krig är ett faktum.

Det borde därför inte vara något att tvista om när det kommer till landets deltagande i Eurovisionsfestivalen. Efter att Ryssland angrep Ukraina uteslöts Ryssland, det var ett helt riktigt ställningstagande. 

Varför inte ha samma synsätt när det kommer till Israel? Varför bjuds det anfallskrigande landet in till Melodifestivalen i Malmö?

För visst hade det varit en annan sak om inte Eurovision Song Contest sedan starten haft ett uttalat, övergripande syfte. Det ska ena Europa, vara en del i efterkrigstidens ”aldrig mer”. En väldigt fin och viktig ambition. Kanske viktigare nu än på länge med krig i vår närhet, med ökat EU-motstånd och med en växande högerextremism.

Men ambitionen om fred faller helt platt när Israel ändå tillåts delta. Ja, Israels bidrag har reviderats efter kritik. De har tagit bort det mest nationalistiska, det som anspelar på kriget. Men det räcker såklart inte.

Nu närmar sig dagen D med stormsteg, dagen som jag helst inte vill tänka på. För vad ska jag göra med min åttaåriga dotters entusiasm inför årets höjdpunkt? Jag borde ju, vill ju, bojkotta ett Eurovision där krigsmakten Israel medverkar i konflikt med budskapet om fred. Men jag kan inte ens föreställa mig vad en avstängd tv den 11 maj skulle innebära för min dotter.

Hur jag än gör så blir det inte rätt. 

Men felet är faktiskt inte mitt eller andra i samma situation. Det är en feg omvärld och en ryggradslös Eurovision-kommitté som gör att budskapet om fred bara gäller vissa länder och inte andra. Att ett anfallskrig kan kallas för försvar och att det är lättare att blunda än att agera. 

Så jag pratar med min dotter om kriget i Gaza. Om orättvisan i att vissa liv är mer värda än andras i vår orättvisa värld. Och vi pratar om Israel, att de inte borde få vara med. 

Kanske räcker det för att ändå ha på tv:n när Eurovision går av stapeln från Malmö. 

Men som jag önskar att Israel bojkottades och att den 11 maj blev en så speciell dag som det borde vara.

Lina Stenberg, skribent och författare