Den 31 mars hölls lokalval i Turkiet, vilket blev ett stort bakslag för president Recep Tayyip Erdoğan och hans parti AKP. Oppositionspartiet CHP lyckades inte bara vinna valen i Ankara och Istanbul, utan gick även framåt i andra delar av landet. Detta blev lite av en överraskning eftersom presidentvalet, bara tio månader tidigare, hade inneburit en storseger för nationalister och konservativa som många stöder den sittande presidenten.

Under Erdoğans ledarskap har den politiska utvecklingen i Turkiet präglats av en mycket auktoritär riktning – inte minst har detta illustrerats med all önskvärd tydlighet i regeringens inskränkningar i pressfriheten. 

Den internationella yttrandefrihetsorganisationen Reportrar utan Gränser fastslog i sina rapporter att Turkiet hade gått från att ha varit på 149:e plats när det gäller pressfrihet år 2022 och året efter halkade ner på 165:e plats (2023).

Den främsta orsaken till fallet i pressfrihetsindexet är en lagstiftning som har antagits och som av regeringen kallas ”anti-desinformationslagen” – medan den samlade journalistkåren kallar den för ”censurlagen”. Rättsväsendet i Turkiet har täta band till den politiska makten, och den här lagen gör det smidigare att godtyckligt kunna arrestera journalister som bara gör sitt jobb med att granska makten. 

Fristadsförfattare i Växjö

En som har erfarenhet av att arbeta journalistiskt i Turkiet är journalisten och författaren Aslı Ceren Aslan. Hon lever sedan 2022 som fristadsförfattare i Växjö kommun genom International Cities of Refugee Network, ICORN. I Sverige är hon medlem i organisationer som Svenska PEN, Kronobergs länsförfattare och RFSU, och har gett ut romanen Bara vi själva kan rädda varandra (2023).

Sedan flera år är hon särskilt engagerad i kvinnors och hbtqi-personers rättigheter, vilket har haft ett högt pris. 

Under sju år i Turkiet arbetade hon i olika positioner som reporter, chefredaktör och redaktör på tidningarna ”Yeni Demokrat Kadın” och ”Özgür Gelecek”. I februari 2017 arresterades hon och fängslades, men släpptes i augusti 2019. Hon ville fortsätta som redaktör, men levde med överhängande hot, i form av nya stämningar mot henne som skulle kunnat ha lett till över 6 års fängelse, och kände sig därför tvungen att ta en paus från journalistiken 2020. 

Hon tilldelades ett stipendium 2021 av GeoAIR, som är en georgisk konstorganisation, för att bedriva forskning om hbtqi+-gemenskap och ojämlikhet mellan könen. Från oktober 2021 till juli 2022 bodde hon i Tbilisi och skrev artiklar om dessa frågor, och artiklarna publicerades på nyhetswebbplatserna ’Bianet’, KAOS-GL och ’Çatlak Zemin’ i Turkiet. 

Yttrandefrihet en grundläggande rättighet

Aslan beskriver att situationen i Turkiet har gradvis försämrats under de senaste 20 åren, men samtidigt vill hon påpeka att Turkiets historia alltid präglats av ett politiskt klimat som inte alltid har tagit hänsyn till pressfrihetens principer. Även under perioder av förhållandevis mer liberal politik åtalades journalister, och till och med dödades när de skrev artiklar eller nyhetsartiklar som kritiserade regeringen eller den förda politik som ignorerade mänskliga rättigheter, särskilt mot kurder. Flera journalister dödades i Turkiet på 1990-talet, däribland Uğur Mumcu, Musa Anter och Metin Göktepe.

– Journalister i Turkiet i dag försöker utöva sitt yrke under hot om arrestering och internering. Mer än 40 journalister sitter i fängelse och många journalister tvingas leva i exil, berättar Aslan och delar med sig av egna erfarenheter om hur man blir påverkad av att verka i ett sammanhang med beskuren yttrandefrihet.

Pressfriheten handlar om att skriva sanningen om exempelvis att en nationalstat begår kränkningar av mänskliga rättigheter, och denna princip har hon varit beredd på att försvara.

– Om man är emot censur och försvarar tanke- och yttrandefriheten, tycker jag att det är oetiskt att ägna mig åt självcensur. Därför baserade jag mina nyhets- och artikelskrivande processer på tanke- och yttrandefriheterna, säger hon och fortsätter:

– Jag föredrog att vara fri i allt jag skrev. Självfallet visste jag konsekvenserna av detta, men jag visste också att tanke- och yttrandefrihet är vår mest grundläggande rättighet. Jag kände ett ansvar för att skydda denna rättighet när jag utövade mitt yrke i Turkiet.

Högerpopulism ett hot mot pressfriheten

I Turkiet och andra länder med liknande politiskt klimat, menar Aslan, måste kampen för mänskliga rättigheter och journalistik vara oupplösligt sammanlänkade. Det som förenar mänskliga rättigheter och journalistiken är pressfriheten, menar hon, och varnar för konsekvenserna för tidningars oberoende när stora delar av världen anammar högerpopulismens tankegods.

– Högerpopulismen innebär alltid ett hot mot pressfriheten, tankefriheten och yttrandefriheten, eftersom rättighetskränkningar då normaliseras. Av denna anledning anser jag att vi ständigt måste vara vaksamma på dessa friheter över hela världen, säger hon och avrundar:

– För mig är den pågående kampen mellan journalisters yrkesorganisationer och människorättsorganisationer nyckeln till att främja pressfriheten, inte minst i Turkiet. Pressfrihet är viktigt för att journalister ska kunna skriva sanningen utan att känna sig pressade och hotade, utan rädsla för arrestering. Pressfriheten är inte bara viktig för journalister, utan för ett helt samhälle. För alla invånare. Det är allas rätt att opartiskt lära sig om landets politik och att få verklig information om våra egna liv och den värld vi lever i.

FAKTA: VÄRLDSDAGEN FÖR PRESSFRIHET

Världsdagen för pressfrihet är en FN-dag som infaller den 3 maj varje år sedan 1993, i syfte att påminna regeringar världen över om deras skyldighet att upprätthålla yttrandefriheten som återfinns i artikel 19 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Skälet till valet av datum beror på årsdagen av Windhoekdeklarationen som godkändes i Windhoek (Namibia) den 3 maj 1991. Den deklarationen betonar vikten av en självständig och pluralistisk press, som livsavgörande för en representativ demokrati och för främjandet av mänskliga rättigheter.