I en ny dokumentär skildras det ryskfödda stjärnskottet Ludmila Engquists liv från den hyllade friidrottskarriären i svensk landslagströja, comebacken som bobåkare efter bröstcancern till landsflykten när ingen längre ville veta av henne. Filip Hallbäck har sett den.
SVT har nyligen släppt en välgjord och sevärd dokumentär i två delar om Ludmila Engquist. Med hjälp av rikt arkivmaterial och kortare inslag av nya intervjuer (med bland annat Maria Akraka och Erica Johansson) tecknas bilden av den forna friidrottsstjärnans uppgång och fall, utifrån ett aktuellt perspektiv.
Varför, kanske någon undrar, är det angeläget att berätta historien om Ludmila Engquist i dag? Själv skulle jag nog säga att det finns flera delförklaringar som hänger samman, bland annat att Ludmila fyllde 60 år i april och har varit borta från svensk offentlighet i över 20 år.
Kollektivt minne
Kvar har det kollektiva minnet av henne levt vidare även utanför idrottsliga sammanhang, det vill säga, bilden av det ryskfödda stjärnskottet som gifte sig med sin svenska agent Johan, fick snabbt svenskt medborgarskap och över en natt blev ett nationalhelgon som vann både OS- och VM-guld (1996 respektive 1997).
Hon drabbades av bröstcancer 1999, men gjorde en sensationell comeback samma år och fick sedan lägga karriären som friidrottare på hyllan på grund av skada i hälsenan. Hon påbörjade en satsning på bobsleigh på elitnivå, men det fick avbrytas hösten 2001 på grund av att avslöjandet om att hon hade tagit anabola steroider.
På en sekund raserade hennes anseende, från att ha varit hysteriskt avgudad till att avfärdas som ”den där dopade ryskan”. Alla vände henne ryggen och ville inte längre veta av henne. Sitt allra sista offentliga framträdande gjorde hon i en intervju med Stina Dabrowski 2005, innan hon flyttade till Spanien.
Frö till försoning
Den här dokumentären kan utifrån en större historisk kontext ses som ett försök att göra upp med det förflutna, och kanske till och med så ett frö till försoning och förlåtelse. Utifrån den kunskap och medvetenhet som finns idag kan man börja blicka tillbaka och kritiskt reflektera över tiden som varit.
Dokumentären kan ses som en studie i hur en kvinnlig idrottsstjärna konstrueras i mediernas strålkastarljus. För mig blir berättelsen om Ludmila Engquist främst en berättelse om föreställningen kring svenskheten under det sena 1990-talet, inte minst med tanke på hur många gånger som hon fick frågan om hon ”kände sig som en svensk”. Vad säger det om tidsandan och om Sveriges självbild?
Själv medgav hon att hon kände prestationsångest av att försöka leva upp till det svenska folkets högt ställda förväntningar, till exempel att kunna tala svenska flytande och känna till svenska traditioner. Hon bar örhängen som var formade som små dalahästar och målade sina naglar i blågult. Svenskheten blev i det avseendet något som framställdes som högt eftersträvansvärt, också för Ludmila Engquist. Jag vet inte om svenskheten i det här sammanhanget handlar om nationalism eller patriotism (eller kanske båda?), men idrotten spelar en central roll.
Det jag fann mest rörande var mot slutet av andra delen när Engquist, Akraka och Johansson – det gamla friidrottslandslaget – återförenades på ett hotell tillsammans efter 20 år. Det var som att se en kort inblick i hur en gammal bekantskap blomstra på nytt, innan eftertexterna rullas. Möjligen är det i sig en berättelse som får leva vidare bortom medierampljuset.
Dokumentären Ludmila – drottning av Sverige del I och Ludmila – drottningens fall kan ses på SVT Play fram till 18 juni 2026.
