Efter tio år har vänsterpartisten Malin Björk mitt i livet bestämt sig för att lämna förtroendeuppdraget som Europaparlamentariker för att ”ta sig an nya feministiska uppdrag”, som hon säger.

Feminism, kvinnors rättigheter, flyktingsolidaritet och hbtqi-rättigheter är politiska frågor hon gjort sig känd för att driva och ta kamp för genom åren.

Det har inte alltid varit enkelt, men det har gett resultat. Någon backlash vill hon inte prata om. Istället pekar hon på konkreta framsteg, såsom att samtyckeslagstiftning har antagits av ett flertal länder, EU har anslutit sig till Istanbulkonventionen och en unik lag mot könsbaserat våld har antagits.

Om detta och om strategier för att hålla fokus när troll och hatare spinner loss pratar Fempers nyheter med Malin Björk i denna stora intervju. 

En av de saker Malin Björk säger sig vara mest stolt över är det trendbrott i EU-parlamentet som hon beskriver att hon tillsammans med andra feminister från olika partigrupper från andra länder, lyckats få till sedan 2014. 

– Vi lyckades vända det tillsammans genom att vara väldigt aktiva, söka stöd och jobba både inne i och utanför parlamentet och sedan har det bara gått framåt, säger Malin Björk till Fempers nyheter. 

Handlingsplan gällande hbtqi-rättigheter

Det är enligt Björk ett feministiskt arbete som lett fram till aborträtt, preventivmedel och sexualundervisning för unga – tre svåra ämnen att få till bra skrivningar kring i det politiska klimat som råder i parlamentet. 

Dessutom vill hon nämna en handlingsplan som EU-kommissionen godkänt gällande hbtqi-rättigheter. 

– Vi har inte varit så progressiva i parlamentet när det gäller ställningstaganden kring hbtqi-rättigheter som jag skulle ha önskat, men vi har jobbat på det. 

Malin Björk har själv varit vice ordförande i hbtqi-gruppen i parlamentet i drygt sju år. Malin satt i jämställdhetshetsutskottet och i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE, till stor del flyktingpolitik) under sin första mandatperiod. Under den andra mandatperioden satt hon i miljöutskottet och i LIBE (och var ersättare i utrikesutskottet). 

Hon säger sig också vara väldigt stolt över att ha varit ansvarig rapportör för det enda lagförslaget – inom asyl- och migrationspolitiken som handlar om lagliga och säkra flyktvägar. 

– Det är ett europeiskt program för vidarebosättning, som bygger på FN-principer och internationell rätt och som utgår från humanitära behov för flyktingar. Och det träder ikraft i slutet på den här mandatperioden – ett lagstiftningsarbete som har tagit år. 

Skärpta rättigheter för traffickingoffer

De senaste två åren har hon också arbetat med en revidering av människohandelsdirektivet med syfte att skärpa rättigheterna för offren. 

– Tillsammans med min spanska kollega arbetar vi också för att få in starkare köns- och jämställdhetsperspektiv. Vi vill också se större möjlighet för rättsvårdande instanser att ingripa. Och vi har en hänvisning till att bekämpa efterfrågan som är mer utbyggd och att man ska kriminalisera de som med vetskap använder traffickingoffer. Vi hade velat få bort ”med vetskap om”, men det fick vi inte. Tyskland, Holland med flera vägrade. 

Hon beskriver det också som en viktig vinst att de har lyckats få in en hänvisning till att kriminalisera sexköp i en av de beskrivande paragraferna i texten. 

För att lyckas på EU-nivå menar hon att det är viktigt att ha koll på vad som händer på nationell nivå i de olika EU-länderna och plocka upp positiva exempel för att utveckla och driva på EU-nivå.

Men kanske är hon mest stolt över att ha lyckats behålla och vara den starka feministiska röst hon har varit under alla år, trots det ibland tungrodda politiska harvandet. 

– Jag har försökt behålla den feministiska lågan och bära den feministiska fanan högt – det är viktigt att ta plats. Samtidigt har jag också kunnat lyfta fram andra feministiska rörelser, hbtqi-rörelser och flyktingsolidaritetsrörelsen i arbetet och de har fått en plattform via mig – ett ömsesidigt utbyte av energi, kunskap och verklighetsförankring rakt in i det politiska arbetet. 

På så vis har hon känt sig som en del av någonting som existerar och lever även utanför parlamentet. Men så är också Vänsterpartiet ett parti som har ”ganska mycket rörelsekultur i sig”, menar Björk.

Vet hur motståndet ser ut

Kanske har det också varit fundamentalt att känna sig som en del av en större rörelse för att arbeta vidare trots de extrema högerkrafterna som vuxit fram, tagit alltmer plats och haft en allt hårdare retorik i parlamentet och i flera EU-länder de senaste åren.

– Jag vet precis hur motståndet mot våra rättigheter ser ut. Jag har det inpå skinnet många gångar, med många högernationalistiska, ultrakonservativa representanter i huset och utanför och jag kan deras tongångar. Men jag tänker att varje gång vi gör framsteg så förbättrar vi våra positioner och de kan sparka och skrika, men jag kommer inte att förlora min kompass, säger Malin Björk och tillägger: 

– Min huvudgrej är inte att alltid tjafsa med dem. Mitt huvudintresse är att förbättra rättigheter och liv för kvinnor och flickor, hbtqi-personer, flyktingar och se till att när jag kan göra skillnad så tar jag det steget. Rent konkret handlar det om att lägga förslag och få igenom dem, om och om igen.

Trots att hon också har fått ta sin del av hat och hot, menar hon att det inte är värt att förlora sig i debatterna de vill ha eller som de söker uppmärksamhet för.

– Det är så ointressant och därför viktigt att inte gå in i deras försök att sätta agendan. Och vi måste hela tiden påminna varandra om att ”du är inte ensam”.

– Men visst, jag är vänsterfeminist och har jobbat med jämställdhet, feminism, flyktingpolitik, hbtqi – det är klart att det har varit slitigt också – att bli påpucklad och vara en ständig slagpåse.

Vad är du mest besviken eller frustrerad över då?

– Man vill alltid åstadkomma mer. Var är den feministiska revolutionen? Varför har vi inte lyckats baxa det här längre, säger hon och tillägger: 

– Men det är väl bra att ha den känslan. Att lagom inte är bra. Vare sig när det gäller kvinnors rättigheter eller feministisk kamp.

Björk är också besviken över att flyktingpolitiken har landat där den har landet för tillfället. 

– Det finns två rörelser inom flyktingpolitiken. Å ena sidan finns det lagstiftningspaket, som vi i vänstern har varit tydliga med innebär en begränsning av asylrätten och en avhumanisering av flyktingar. Å andra sidan har Europa i fallet med de ukrainska flyktingarna visat att det går att ta emot människor på ett annat sätt.

– Och jag är inte dystopisk. Till exempel tror jag att det kan komma något positivt ur det faktum att flera länder som har väldigt lite erfarenhet av flyktingmottagande tog emot många ukrainska flyktingar, säger Malin Björk.

Till sin efterträdare Jonas Sjöstedt, som redan vet vad jobbet innebär, vill hon bara skicka med att det är en fantastisk plattform att arbeta utifrån och att det viktigt att använda den – gärna med stöd från utomparlamentariska krafter och rörelser.

Hade dygnet haft fler timmar hade jag kunnat göra mer, sammanfattar Malin Björk. 

– För jag är en jäkel på att förhandla och flytta pjäser i bemärkelsen flytta positioner för att få igenom saker och ting.