Jag hade så fruktansvärt gärna velat skriva en krönika om hur otroligt svarslös regeringen och Sverigedemokraterna var i SVTs partiledardebatt när Nooshi Dadgostar uppmanade dem att ta ansvar för sjukvården. Jag hade velat skriva om det helt fantastiska i att Vårdförbundet grävt fram stridsyxan och tar strid för alla de tusentals, främst kvinnor, som bär själva fundamentet i vårt land men som inte får ett skit tillbaka. Jag hade velat skriva om den kongress dit jag är på väg i skrivande stund för att breda Vänsterpartiets framtida väg.

Men det går inte att skriva om något annat än Israels folkmord på palestinier. Vi måste prata om vårt lands ställningstaganden i ett av vår tids brutalaste slakt av ett folk. Israel torterar barn, begraver dem levande, mördar dem. Ingen ska vara tyst nu. 

Jag skriver den här krönikan dagen efter startskottet för Eurovision. Det festliga arrangemang som ska sprida kärlek och gemenskap. Men som nu rullar ut mattan för en nation som torterar barn. Mördar dem. Det finns bara en flagga som arrangemanget inte tillåter. Det är Palestinas. Den folkfest som säger sig inte vill ta politisk ställning har aldrig varit mer politisk än nu. 

Eric Saade. Han med rötter i Palestina går upp på scen med en armbindel runt sin handled som han har fått av sin pappa. Den har han fått för att han inte ska glömma vart han kommer ifrån. De som nu slits ur jorden av Israels regering med de mest makabra medel. Allt inför världens vidöppna ögon. SVT lägger inte ut klippet på Eric Saade, han har varit politisk. 

Ända sedan jag var barn, likt så många med mig har jag ställt mig frågan hur mänskligheten kan vara kapabel till sådant barbari som världens historia vid allt för många tillfällen berättar om och hur det inte stoppades. I dag är den frågan till min stora förskräckelse till viss del besvarad. 

Det var möjligt för att människor lät det ske, svaret är precis så vidrigt som det låter. Inget kommer vara annorlunda om det en dag drabbar dig. Mot makten är du ingenting värd. 

I SVTs partiledardebatt förra veckan ställdes frågor om Israels attack mot Hamas. Ja, vi fortsätter benämna det så trots att de 10 000-tals barn som nu blivit mördade kan ha föga samröre med dem. 

Att det folkmord som utan tvivel pågår inte beskrevs som just det upprör mig, men det våra regeringspartier faktiskt säger gör mig livrädd.

Jag kan nästan inte ta in att vi är ett land som på fullaste allvar stödjer blodshämnd. Det finns ingen med något uns av förnuft som inte förfasades över den brutala attack Hamas utfärdade mot israeler. Inget tvivel om att Hamas attack givetvis skulle få konsekvenser. Ett land har rätt att skydda sig.

Men det som sker nu är inte ett skydd, det är iscensättande av en nästan 100 år lång strategi att utplåna ett folk. Och Sverige (inte mitt Sverige, men maktens) tar inte avstånd, tar inte strid. I stället tillåts vår regering att inte bara relativisera över 32 000 dödade palestinier, fler än 12 000 mördade barn, många av dem torterade. En svältkatastrof och fullständig humanitär kris. De går till och med så långt att de försvarar det. Att Hamas utfört ett brutalt dåd är för vår regering skäl att hålla Israels rygg. Vi är numera ett land som på fullaste allvar anser att alla ändamål helgar medlen. I alla fall när de har egna intressen i det. 

Jag tror, eller vill i alla fall tro, att de flesta människor har ett inre patos. En kompass som vi fostras med som med tydlighet signalerar vad som är rätt och vad som är fel. För detta finns vissa grundläggande principer som förenar oss som mänsklighet. En av dessa är att ingen ska svälta, tortera och mörda barn. INGEN HAR NÅGONSIN RÄTT ATT BEGRAVA BARN LEVANDE. Punkt.

När regeringen inte står upp för något så grundläggande, utan försöker få de som fortfarande har kvar sin humanism att framstå som orimliga, rent av farliga, då är vi riktigt illa ute. Det kommer leda till att människor på individnivå tvivlar på vad som är rätt och fel och skapar tvivel inför att träda fram och stå upp för det som är rätt. De tar ifrån människor stoltheten över att vara de som stod emot och krävde något så självklart som fred. Det är inte bara ett oförlåtligt svek mot det palestinska folket, det är också ett svek mot dig. 

Just nu är Israel i full färd med att gå in i Rafah, det kommer innebära att det lidande palestinierna utsätts för uppnår helt nya nivåer. Rafah är den enda platsen palestinierna har kunnat fly till och det är därför inte speciellt svårt att förstå vilka oerhörda konsekvenser Israels attack på området får. Det här strider utan tvivel mot grundläggande folkrättsliga principer. 

Allas ögon ska nu vara riktade dit men varje människa måste också rikta blicken mot sig själv. Även om regeringen vill att du ska vara tyst så är det nu vår skyldighet att inte vara det. Ingen är farlig för att den protesterar mot brutalt mördande av barn, det är däremot den som försöker få dig att låta bli.