En tid som kantades av turbulens. Relativt liten – och skör. Den jag var – en skör tjej med Aspergers syndrom. Högpresterande, svarta kläder, nitskärp och nära till tårar. Svart smink rann längs mina kinder i kapp med ångesten. Bruna toalettdörrar. Kanske var de beige? Bakom dem var det tryggast att vara. Det var bara där jag kunde gömma mig från de som ville mig illa. När jag ser tillbaka på det var det som att klottret på väggarna blandades med ekot av tårar. I skåphallen spatserade förpubertala fanskap. De som gör att min hjärna brinner. Än i dag.

Kroppen och psyket minns – medvetet eller omedvetet. Att konstant vara på sin vakt, att vara beredd. När jag ser artiklar om barn med NPF som far illa i skolan gör det ont i mig. Känslan av att det fortfarande pågår gör mig förbannad. Samtidigt känner jag igen mig i barn och unga med NPF, som inte vill gå till skolan. Deras föräldrars frustration, maktlöshet. Det drabbar hela familjen när barnet med NPF får svårigheter med att existera i skolan, vilket jag själv har erfarenhet av.

Samtal till vårdgivare, habilitering, insatser. Framför allt brist på brist på ansvar och samordning. Däremot var jag långt ifrån ensam. Barn och unga med NPF löper högre risk att utsättas för mobbning än övriga i samma ålder. Samhället måste utveckla hållbara verktyg, för att hantera mobbning av denna målgrupp. 

Under mina år i låg- och mellanstadiet gick jag i en Waldorfskola. Hon som skulle vara vår klassföreståndare skickade ut mig från lektionerna. Kastade ut mig. Anledningen var att jag började gråta. Sedan satt jag ensam utanför klassrummet. När andra lärare kom och ville hjälpa till vågade jag inte följa med dem, utan jag trodde att jag var tvungen att vänta utanför klassrummet. De åren påverkade mitt perspektiv på världen.

Jag har, under resten av skoltiden och även i mitt vuxenliv, varit väldigt plikttrogen. Även om en lärare sa att jag kunde stanna hemma någon dag –  om jag kände att jag inte orkade. Det kändes fel så jag stannade aldrig hemma. Jag  tänkte att det måste finnas en “riktig” anledning till det.

Högstadiet var en tid där jag var oerhört stressad och högpresterande. Lärarna älskade mig, mina klasskamrater hatade mig, Bemötandet från lärarna på högstadiet var bra, i de flesta fall. Jag tror inte att de hade kunnat göra så mycket mer än vad de redan gjorde. Problemet var min klass och resten av eleverna på skolan. När jag tänker tillbaka är det en bedrift att jag ens orkade gå till skolan.

Ett ärligt försök

När jag gick på högstadiet visste människor i allmänhet  inte mycket om Aspergers syndrom, diagnosen jag tilldelades 1998. Det folk trodde var att mestadels män kunde få diagnosen, men forskare har sedan dess bevisat motsatsen. 

När jag fick diagnosen sa utredningsteamet till mina föräldrar att jag eventuellt skulle behöva en assistent i skolan, vilket i efterhand har gjort mig irriterad även om jag inte minns den konversationen. I högstadiet gjorde jag ett försök att förbättra min situation genom att be två av mina lärare att berätta för min klass att jag hade Aspergers syndrom. Tyvärr blev det nästan värre efteråt, men det var trots allt ett ärligt försök. 

Större synlighet kring NPF i dag

NPF-diagnoser syns mer nu, bland annat i media, än när jag gick i högstadiet . Det är ett steg mot ett mer inkluderande samhälle. Bemötandet av denna målgrupp borde grunda sig på kunskap och därför ska vi sprida den till samhällets alla hörn. Om lärare exempelvis, är osäkra på hur de bemöter elever  med autism – ställ direkta frågor om hur just hen vill ha det. Ibland krävs det tydliga frågor för att en person med autism ska öppna sig. I mitt fall underskattade jag vikten av att ventilera, för jag ansåg att det som inte hade med skolarbetet att göra var irrelevant.

En dag när jag skulle cykla hem från skolan var ringklockan trasig. Nu i vuxen ålder förstår jag att det var någon av dem, det vill säga mina mobbare i skolan. Mitt skåp var ibland nedklottrat med suddiga gestalter.

Jag var väldigt tuff. Ofta gjorde jag motstånd när de gav sig på mig. Ibland var jag totalt maktlös, som när en tjej kastade mina skor i toaletten efter idrotten. Jag förnekade ofta under högstadiet att jag blev mobbad, jag ville helt enkelt se det. Det landade i mig långt senare. Jag trodde ibland att jag förtjänade det, även om mina föräldrar sa att det inte var så.

Mycket av det som hände önskar jag att jag kunde sluta att minnas.

Den allmänna uppfattningen hos samhället tycks vara att det skulle vara kostsamt för samhället att hjälpa barn med NPF och deras familjer med anpassningar i vardagen. Jag kan förstå att folk tror det, men det är egentligen tvärtom.

Stor okunskap om autism

Okunskapen är en fiende för personer med NPF och för skolan. Det är utifrån okunskap som fördomar frodas och som lämnar otäcka spår hos skolbarn med NPF. Faktum är att det kostar samhället mer att bemöta problemet med ignorans, än att investera i ökad kunskap hos lärare i skolan.

Rektorer, lärare och annan personal  har för stor okunskap om autism. Det finns så många elever med autism som vittnar om detta. Skolan ska vara för alla elever – inte bara för dem som passar in i normen och inte skapar några problem eller utmaningar för lärare.

Barn och unga med NPF ska inte behöva stå ut med trakasserier, mobbning och bli trampade på för att de inte följer strömmen. Barn och unga med NPF råkar fortfarande illa ut i skolan , vilket är ett tecken på att det saknas insikt om rådande okunskaper.

Om du som lärare möter en högstadieelev med autism – uppmuntra till samtal istället för att titta bort. Det kan räcka långt att du visar att du vill vara ett stöd för hen istället för ytterligare en person att tvingas  kamouflera sig för.

Vi vet, enligt forskning, att kvinnor löper större risk än män att utveckla någon typ av psykiatrisk problematik. Något annat som förbises är att personer med NPF är känsligare för stress och intryck än den genomsnittliga befolkningen. Skolorna saknar åtgärdsplan för dessa elever. 

Tänk att sitta ensam och övergiven i ett klassrum, med ljudintryck som gör ont i hjärtat, i själen, i hjärnan, utan att någon bryr sig.

FAKTA/Lyssna på oss

Lyssna på oss är ett projekt som drivs av Demokratipiloterna för att öka kunskapen och förbättra bemötandet av kvinnor, flickor och icke-binära med neuropsykiatriska diagnoser till exempel autism, adhd och add. Genom att öka kunskapen hos yrkesverksamma inom vård, skola och myndigheter bemötandet av målgruppen förbättras.