Det finns ett organiserat motstånd mot hbtqi-personers rättigheter och särskilt transpersoners rättigheter, framkommer i en färsk amerikansk rapport. Det får ”marginaliserade åsikter med väldigt lite förankring i verkligheten att framstå som självklara”, skriver Ulrika Westerlund och efterlyser mer kunskap inte minst i media om aktörerna bakom.
Strax före jul publicerade amerikanska Southern Poverty Law Center (SPLC) en rapport om det organiserade motståndet mot hbtqi-personers rättigheter, och då särskilt transpersoners rättigheter. SPLC skräder inte orden när
de beskriver vad rapporten handlar om i rubriken till sitt pressmeddelande: nätverk sprider ”junk science” och skapar desinformationskampanjer mot hbtqi-communityt.
Effekten av detta är tydlig i USA – lagstiftning som inskränker transpersoners rättigheter har drivits igenom, och allmänhetens uppfattning om transpersoners rättigheter och könsbekräftande vård har förändrats.
Ingen som har arbetat med hbtqi-rättigheter, och då särskilt transpersoners rättigheter, på senare år, kan bli särskilt förvånad över det som presenteras i rapporten, även om alla de exakta uppgifterna om olika nätverk och organisationer, deras kopplingar till varandra och andra konservativa nätverk, naturligtvis inte är kända av så många.
Mer förvånande är det att kunskapen om nätverkens existens fortfarande inte verkar vara känd utanför de allra mest berörda kretsarna, i de rörelser som arbetar för hbtqi-personers rättigheter, eller för sexuella och reproduktiva rättigheter bredare, inom akademin och bland journalister som specialiserat sig inom området.
ett nätverk med över 60 olika grupper, har tillsammans utmanat de riktlinjer för den könsbekräftande vården som World Professional Association for Transgender Health, WPATH, arbetar efter
SPLC beskriver sina resultat bland annat på följande sätt: ett nätverk med över 60 olika grupper, bland andra Alliance Defending Freedom, ADF; The Society for Evidence-Based Gender Medicine, SEGM; och Genspect, har tillsammans utmanat de riktlinjer för den könsbekräftande vården som World
Professional Association for Transgender Health, WPATH, arbetar efter; försökt driva igenom ”Women’s Bill of Rights” och rekrytera till ”Project 2025”, ett projekt som syftar till att förvandla den amerikanska statsförvaltningen i en mer konservativ riktning.
WPATH är en global organisation som samlar läkare som arbetar med könsbekräftande vård, antar de så kallade ”Standards of care” för könsbekräftande vård, ordnar forskningskonferenser och så vidare.
Project 2025 drivs av Heritage Foundation, en konservativ tankesmedja. Women’s Bill of Rights är ett slags deklaration som handlar om att kön bara ska förstås biologiskt och att det inte ska kunna finnas lagar eller policies som definierar kön på något annat sätt. Det står inte att detta handlar om att inte
inkludera transpersoner, men det är ju givetvis det som är syftet och blir konsekvensen.
ADF borde vara kända för alla som engagerar sig i frågor som rör sexuella och reproduktiva rättigheter, men så är det kanske inte? De har sedan flera decennier arbetat för att förhindra tillgång till abortvård och alla typer av rättigheter för hbtqi-personer, framförallt i USA, men också i andra länder.
I Sverige stöttade de fallet med barnmorskan som inte ville utföra aborter, och som med hjälp av Skandinaviska människorättsjuristerna drev detta till Europadomstolen.
SEGM är en nyare organisation, som bara har några år på nacken, men som framgångsrikt arbetat för att förhindra och försvåra tillgången till könsbekräftande vård. Genspect är också bara några år gammal, men har
liknande verksamhet och det finns många kopplingar mellan organisationerna. Genspect motsätter sig bland annat förbud av omvändelseterapi vad gäller transpersoner och driver på för 25-årsgräns för
könsbekräftande vård. (En fråga som också drivs av Sverigedemokraterna i Sverige.) Båda organisationerna stöttar den ifrågasatta teorin om ROGD, Rapid Onset Gender Dysphoria. Och så vidare.
I den svenska offentligheten känner jag mig allt oftare osäker på att till exempel medier har den kollen.
Självklart får vem som helst starta organisationer och samla aktörer som vill driva frågor gemensamt, nätverka med andra som vill driva liknande frågor, och påverka politiker och andra beslutsfattare att anta policies och lagar som är i linje med det man vill. Det är ju så hela civilsamhället arbetar.
Men när man lyssnar på vad olika organisationer och personer som är kopplade till dem har att säga i en viss fråga så är det ju viktigt att känna till vad det är för typ av organisation. Representerar den till exempel mainstreamuppfattningen i en viss fråga, eller är det en organisation som startats i ett slags opposition? Hur många är det organisationen representerar?
I den svenska offentligheten känner jag mig allt oftare osäker på att till exempel medier har den kollen. Kanske särskilt när det gäller transpersoners rättigheter. Jag tror inte att de senaste årens medierapportering om könsbekräftande vård hade sett likadan ut, om den kollen hade funnits. Jag vill i alla fall inte tro det. Det skulle i så fall vara ännu värre.
Några fler personer än de allra närmast sörjande måste ha ställt sig frågan varifrån allt detta motstånd kom, helt plötsligt? Som Edward Summanen skriver i en krönika i QX, om samma rapport 2 : ”Vad var det som fick opinionen att svänga så snabbt?” Sannolikt är SPLC något på spåren i sin rapport. Edward Summanen igen: “’We show how this network of anti-LGBTQ+ actors have built a political and PR machine that twists data and
opinion from a very small minority of the medical community and positions it as mainstream’, säger en av rapportförfattarna. Det vill säga: marginaliserade åsikter med väldigt lite förankring i verkligheten framställs som självklara.”
Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet.
