Elever med autism får inte tillräckligt med resurser i skolan och bemöts dessutom ofta utifrån fördomar och felaktiga föreställningar av lärare som inte besitter några kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Detta kan leda till såväl underprestation i skolan som psykisk ohälsa hos eleverna.

På vilket sätt bör då elever med autism bemötas för att de ska känna sig sedda och få relevant stöd i skolan, i synnerhet tjejer i högstadieåldern?

För det första utgår skolsystemet och många enskilda lärare ifrån att alla är likadana. Elever med autism som avviker från normen kan uppleva att de tvingas vara någon som de inte är. När jag gick på högstadiet upplevde jag skolan som enormt ansträngande bland annat på grund av en högljudd och stökig studiemiljö, social interaktion med andra elever, långa skoldagar och läxorna.

Jag drog mig undan och undvek att interagera med andra. Därutöver hade jag svårt att följa undervisningen och brukade hålla på med något annat under lektionerna eftersom jag var trött, omotiverad och presterade redan dåligt.

Mina lärare skällde ut mig eftersom jag inte gjorde läxorna och inte ville delta i grupparbeten eller på idrottslektioner. Enligt dem var jag lat och arrogant eftersom jag inte ville ha något med mina klasskamrater att göra. Det fanns inga stödåtgärder, åtminstone fick jag inte ta del av dem, och säkerligen visste mina lärare inte hur autism kan ta sig i uttryck hos tjejer.

Otillräckliga stödinsatser

Gunilla Sundblad, förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet, skriver i artikeln ”Öka autismkompetensen i skolorna” (Dagens Samhälle, 31.5.2022) att enligt Autism- och Aspergerförbundets Skolenkät 2022 hade stödet uteblivit helt för åtta procent av eleverna med autism medan 60 procent av föräldrarna till elever med autism ansåg stödet vara bristfälligt. Ytterligare ansåg hälften av föräldrarna att barnens skolfrånvaro var ett resultat av lärarnas okunskap kring autism.

För det andra ska mer resurser kunna implementeras för att möjliggöra att elever med autism kan – och vill – fortsätta att gå i skolan och därmed öka sina chanser att kunna få en utbildning och ett jobb i framtiden.

På grund av mina svårigheter i skolan bemöttes jag av oförstående lärare som sa åt mig att de inte förväntade sig att jag skulle klara av skolan eftersom jag presterade så pass dåligt. Några stödåtgärder sattes dock inte in. Detta – tillsammans med det faktumet att jag mobbades hårt – ledde till att jag började skolka flera gånger i veckan och presterade ännu sämre.

Som Gunvie Möllås skriver i ”Många elever med autismdiagnos når inte målen” (Skolverket, 10.8.2020) är skolfrånvaro av en annan anledning än sjukdom vanligare bland tjejer än hos killar med autism. En detalj som sticker fram är att bara ungefär var femte tjej med autism är nöjd i skolan jämfört med cirka fyra av fem killar.

Frånvaron kan enligt artikeln härledas till att skolorna inte har de resurser som behövs för att möjliggöra en god arbetsmiljö för elever med autism och anpassa sig efter barnens behov. Bland annat anger föräldrarna att barn inte får stöd i sociala sammanhang och att lärare saknar kunskaper om autism.

Anpassad skolmiljö

Även mobbning, stress, oro och sömnsvårigheter angavs som ett skäl till skolfrånvaro. En hög frånvaro leder till att 50 procent av eleverna med autism får icke-godkänt antingen i matematik, svenska eller engelska eller flera av dessa ämnen. All data angående skolfrånvaro baseras på en enkätundersökning, genomförd av Lotta Anderson och Mona Holmqvist vid Malmö universitet (2020). Som en lösning på detta problem föreslår Gunvie Möllås bland annat att elevernas rättigheter till en studiemiljö utan starka sinnesintryck ska skyddas genom en lagstiftning.

Även artikeln ”Så får elever med autism det bättre i skolan” från Malmö universitet (forskning.se, 23.1.2023) framhäver att lärare, enligt en studie genomförd av Linda Petersson-Bloom vid Malmö universitet, anser sig ha otillräckliga kunskaper om neuropsykiatriska diagnoser men att de gärna skulle vilja fördjupa sina kunskaper även efter att ha deltagit i en kurs om kompetensutveckling kring autism.

Trots ökade kunskaper finns det dock flera hinder för att kunna omsätta kunskapen i praktiken. Bristande tid, skolpersonal och resurser, skolans fysiska resurser samt skolledningens bristande kunskaper om autism är några av hindren som nämns av lärarna som deltog i studien gjord av Linda Petersson-Bloom.

Kunskapshöjande insatser för lärare och skolledning

Avslutningsvis anser jag att för att kunna stödja autistiska tjejer i sin skolgång ska skolan genomgå ett par reformer. Som det framgår av ovannämnda källor saknar lärarna och skolorna ofta den kunskap som är essentiell för att kunna förstå och hjälpa elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men det saknas även resurser för att kunna sätta in nödvändiga åtgärder.

Mitt förslag är att alla lärare, även de som redan är i yrkeslivet, ska genomgå en kurs med fokus på grundläggande kunskaper om neuropsykiatriska diagnoser och hur de kan påverka skolgången samt vilka åtgärder som kan vidtas för att förebygga allvarligare problem.

Från och med höstterminen 2021 ska lärarstudenter lära sig identifiera särskilda behov hos elever med NPF. Detta är en bra början men det krävs ännu mer kunskap anser jag.

Därutöver måste skolorna kunna säkerställa en lugn studiemiljö för elever som är i behov av detta genom att exempelvis erbjuda mindre grupper eller möjligheten att sitta i enskilt rum med en specialpedagog om det behövs. För att kunna realisera detta förslag krävs förstås mer ekonomiska och materiella samt fysiska resurser – och därmed finansiering för dessa.

FAKTA/Lyssna på oss

Lyssna på oss är ett projekt som drivs av Demokratipiloterna för att öka kunskapen och förbättra bemötandet av kvinnor, flickor och icke-binära med neuropsykiatriska diagnoser till exempel autism, adhd och add. Genom att öka kunskapen hos yrkesverksamma inom vård, skola och myndigheter bemötandet av målgruppen förbättras.