Att vinna Eurovision Song Contest kan vara både en gåva och en förbannelse. Möjligen statuerar Céline Dion skolexemplet på hur man kan bryta med "ESC-förbannelsen", skriver Filip Hallbäck och ser med spänning fram emot att se vilken riktning Nemo väljer att ta.
Förra helgen ägde den 68:e upplagan av Eurovision Song Contest (ESC) rum i Malmö, vilket – på grund av Israels medverkan trots det pågående folkmordet i Gaza och att Nederländerna diskvalificerades timmar innan den stora finalen – förmodligen blev det allra mest ifrågasatta och konfliktfyllda arrangemanget någonsin i tävlingens historia.
Trots en snabb och intensiv kampanj att försöka ge Israel högsta poäng (via publikens röster), tog Schweiz till slut hem segern för tredje gången någonsin. Representanten var ingen mindre än den 24-årige artisten Nemo, som framförde den genre-mixade popdängan The Code som handlar om artistens väg till att finna och acceptera sin könsidentitet. Hen blev den allra första öppet icke-binära artist att vinna hela tävlingen.
Att vinna Eurovision Song Contest kan, likt flera andra tävlingar, vara både en gåva och en förbannelse, för att uttrycka det krasst. Den riktigt stora fördelen handlar om att man når ut till över 100 miljoner åskådare, men nackdelen kan vara att man riskerar att bli evigt förknippad både med ens tävlingsbidrag och med tävlingen i stort.
Céline Dion undantaget
Ett lysande undantag är ingen mindre än Céline Dion som vid 20 års ålder också vann för Schweiz 1988, med den pompösa schlagerballaden Ne partez pas sans moi. På ett förtjänstfullt sätt har K Special valt att sända en dokumentärfilm av Vincent Gonon och Noël Tortajada, som belyser denna glömda episod i hennes i övrigt otroligt framgångsrika karriär.
Dokumentären är tillägnad Philippe Schlesser, som befann sig på plats under dagarna när Eurovision Song Contest arrangerades i Dublin och med hjälp av en videokamera gick runt och filmade utan större problem. Något som inte skulle vara möjligt att göra på samma sätt i dag.
Omröstningen under ESC 1988 var nervkittlande, eftersom det stod jämnt mellan Schweiz och Storbritannien, som representerades av Scott Fitzgerald med balladen Go. Programledarna Pat Kenny och Michelle Rocca sade till och med skämtsamt att man inte hade anlitat Agatha Christie för att skriva det här ”dramat”.
När Jugoslavien som sista land skulle dela ut sina poäng, hade Schweiz 131 poäng med Storbritannien ledde med 136. Av Jugoslavien fick Schweiz sex poäng, medan Storbritannien fick noll, vilket innebar att Schweiz lyckades att kamma hem segern med en poängs marginal.
Eurovision – det internationella genombrottet
I Kanada under 1980-talet etablerades Céline Dion som ett framtidslöfte, vars osedvanligt starka röst kändes igen och som gav franskspråkiga powerballader som D’amour ou d’amitié och Fais ce que tu voudras sin särpräglade klang. När hon vann Eurovision Song Contest 1988 i Dublin innebar det inte bara ett internationellt genombrott utanför de franskspråkiga länderna, utan även en symbolisk markering från att vara barn- och tonårsstjärna till att bli vuxen ”på riktigt” och låta en hel kontinent få ta del av den omvandlingen. Segern innebar alltså en reell möjlighet för Céline Dion att inte längre förknippas med låtar från tonårstiden.
När segern blev ett faktum fick åtskilliga amerikanska producenter ögonen upp för denna mycket unga donna med den stora rösten och ville kontraktera henne. När tävlingen skulle arrangeras i Lausanne 1989 kom hon tillbaka, men för att uppträda med sin allra första engelska låt, Where does my heart beat now. Därefter nådde hon sin storhetstid på 1990-talet, där hon – tillsammans med Whitney Houston och Mariah Carey – kom att utforma vad som i efterhand kommit att kallas för Treenigheten (”The Trinity”).
Äga sången
Alla tre bidrog till att omförhandla divabegreppet och ladda den med en ny innebörd, från att ha varit associerad med operans traditioner till att i stället handla om att låta en sångerska ”äga” sången med sin röst och på så vis göra låten till sin. Houston gjorde Dolly Partons I will always love you till sin; Carey gjorde Harry Nilssons Without you till sin; Dion gjorde Jennifer Rushs Power of Love och Eric Carmens All by Myself till sina.
Samtliga tre sångerskor lyfte låtarna, inte tvärtom. Något som skilde Dion från de andra två var att hon inte bara sjöng på franska, som är hennes modersmål, utan också producerade ett av de bäst säljande franskspråkiga albumen någonsin, D’eux (1995) och med tidens gång utgjort en sorts standard för efterkommande franskspråkiga artister som sjunger powerballader.
Bryta med ”ESC-förbannelsen”
Möjligen statuerar Céline Dion skolexemplet på hur man kan bryta med ”ESC-förbannelsen”, i den mån som artister och band vill skapa en profil som frigör sig från ESC-stämpeln. Förmodligen ligger det italienska rockbandet Måneskin (som vann ESC 2021) närmast till hand för att utgöra ytterligare ett exempel, men gällande deras framtid och relationen till ESC är det fortfarande för tidigt att dra några alltför tvärsäkra slutsatser.
Kanske ser förutsättningarna annorlunda ut, jämfört med tidigare?
Nemo står på tröskeln till världen utanför, och det ska bli spännande att se vilken riktning hen väljer att ta. Även om Nemo blir förknippad med just ESC i mångas ögon ett tag framöver kan det också finnas en viktig aspekt som man inte bör underskatta. I ESC-sammanhang har man som artist och grupp alltid en trogen publik.
