Tio år är en lång tid som hårt arbetande vänsterfeminist i EU-parlamentets labyrinter.

Som den enda ledamoten för Vänsterpartiet har jag under mina tio år som EU-parlamentariker fått sätta mig in i princip alla de olika frågor som vi ledamöter måste rösta om. Det kan handla om regleringen av gigjobb, fiskekvoter, handelsavtal med Nya Zeeland, budgetregler, jordbrukspolitik…ja, ni fattar. Mest har jag fördjupat mig i EU-politiken kring kvinnors rättigheter, flyktingpolitik, klimatfrågor, och hbtqi-rättigheter.

Långt innan jag började arbeta i EU-parlamentet var jag övertygad feminist och aktivist. Och som de flesta som en gång hittat och satt på sig de feministiska glasögonen så är det svårt att ta av sig dem efter det. För mig har det inneburit att vad jag än har jobbat med så har mitt perspektiv alltid färgats av min feministiska övertygelse och kamp.

Som ledamot i EU-parlamentets jämställdhetsutskott under mina fem första år i parlamentet ville jag inte begränsa mitt arbete till enbart detta utskott. Jag drev istället på för att lägga feministiska ändringsförslag i en rad olika lagstiftande och icke lagstiftande betänkanden på olika områden.

Som jämställdhetsutskottets förhandlare om vårt förslag om EU-budgeten föreslog jag till exempel ändringar som skulle innebära verkliga förbättringar för kvinnors rättigheter. Utskottets ledamöter röstade sedan igenom totalt drygt 40 ändringsförslag till budgeten. Det rörde sig till exempel om satsningar för att motverka diskriminering på arbetsmarknaden, implementerandet av jämställdhetskraven i EU:s handelspolitik, förbättrandet av kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa inklusive abortvård världen över och att se till att på allvar ta kampen mot all former av våld mot kvinnor, flickor och hbtqi-personer.

På samma sätt slutade jag inte att lägga feministiska ändringsförslag när jag under mina sista fem år inte längre satt i jämställdhetsutskottet. Jag la ändringsförslag om aborträtten för ukrainska flyktingar när vi röstade om Ukraina och när vi röstade om europeisk läkemedelslagstiftning. Och jag förhandlade direkt om de kanske två tyngsta feministiska lagförslagen denna mandatperiod – det om mot våld mot kvinnor och det reviderade direktivet mot människohandeln.

Jag är också stolt över andra lagar jag förhandlat fram, som det om ett europeiskt kvotflyktingsystem. Det är det enda lagförslaget i EU:s migrationspakt som öppnar en väg istället för att stänga alla vägar till EU för människor på flykt. De feministiska frågorna och kampen för en human flyktingpolitik har legat mig varmast om hjärtat.

Under årets valrörelse inför EU-valet den 9 juni har frågan om kvinnors rättigheter inte tagit särskilt stor plats. Som feminist tycker jag såklart att det är beklagligt. För hoten mot våra rättigheter är många och alltmer välorganiserade. Och det är inte bara extremhögern som hotar kvinnors rättigheter med sin sexism, sina attacker på aborträtten och allmänt reaktionära syn. 

Den skenande ojämlikheten, bristen på investeringar i bostäder, en urholkad arbetsrätt, högerns systematiska nedmontering och attacker på välfärden hotar på ett avgörande sätt kvinnors liv och frihet. Och i EU-parlamentet förespråkar stora delar av de liberala och gröna grupperna att kvinnors kroppar ska säljas som varor i prostitutions- eller surrogatmödraindustrin. För mig som vänsterfeminist är det svårt att få ihop begreppet feminist med att samtidigt förespråka en samhällsmodell där kvinnor, flickor och hbtqi-personer ska vara till salu.

En av de saker jag är mest stolt över under min tid i EU-parlamentet är att jag arbetat för ett parti som så konsekvent stått upp för kvinnors rättigheter. Redan 1997, bara ett par år efter att Sverige gått med i EU och innan Sverige ens fått sin ”nya” sexköpslag så förespråkade min företrädare Marianne Eriksson ett förbud mot sexköp. 

Eva-Britt Svensson var ansvarig för det första betänkandet som krävde krafttag mot det könsbaserade våldet. 2021 slet vi för och såg till att EU-parlamentet antog en rapport till stöd för sexuella och reproduktiva rättigheter, inklusive aborträtten. Vid flera tillfällen har vi lyckats driva igenom starka och tydliga ställningstaganden för hbtqi-personers rättigheter. I höstas ställde sig EU-parlamentet bakom ett betänkande där medlemsländerna uppmanas införa en sexköpslag likt den svenska (och givetvis bestraffa hallickverksamhet). Och I våras antog vi den första EU-lagen någonsin mot könsbaserat våld.

Allt detta tack vare massiv mobilisering från oss feminister inne i EU-parlamentet – och utanför.

Jag kommer nu att verka för kvinnors, flyktingars och hbtqi-personers rättigheter utanför EU-parlamentet, och tryggt lämna över stafettpinnen till mina vänsterpartistiska efterträdare som kommer fortsätta hålla vår feministiska fana högt även under kommande mandatperioder.

Kampen fortsätter, mina systrar och hbtqi-syskon!

Malin Björk (V), EU-parlamentariker