”Jag möter hellre mannen i skogen än björnen. Men jag flyttar inte ihop med honom. Den farligaste platsen för en kvinna är trots allt inte skogen utan hemmet.”, skriver Anna Remmets.
Den plats som kvinnor bebor har med rätta beskrivits som en rädslans geografi. Att röra sig i såväl det offentliga som det privata rummet som kvinna är att ständigt skanna av omgivningen. Ständigt finns där möjligheten att någon går över våra gränser, om det så är genom explicit våld, sexuella trakasserier eller ”bara” en kommentar.
Det är i denna jordmån som den senaste tidens skämt, om det nu är skämt, om att man som kvinna hellre skulle vilja möta en björn i skogen än en man har uppstått. Jag tror att de flesta vet att en björn (om vi talar om en stor brunbjörn och inte, säg, en liten malajbjörn) kan vara riktigt farlig, och också att kvinnor löper betydligt större risk att utsättas för både sexuellt och annat våld av någon de känner än av en främling som dyker upp i blåbärsskogen.
Men poängen under alla björn-memes är att medan både män och björnar på gruppnivå har ett våldskapital som innebär att varje möte utgör en möjlighet till våld, förväntas vi kvinnor inte bara inte undvika de förstnämnda. Vi förväntas dessutom aktivt söka oss till dem och välja deras sällskap.
Björnens hot om våld känns mer rättframt: den vill ha med oss att göra lika lite som vi vill ha med den att göra.
Ändå märker jag att det är något som irriterar mig i de skämtsamma och välmenande inläggen om varför den där björnen är att föredra. Och detta något är att det i bakgrunden lurar ett ganska unket antagande. Nämligen att det är lika förödande att bli våldtagen som att bli lemlästad och eventuellt dödad av ett stort rovdjur.
Det är inte konstigt att denna syn på våldtäkt finns i feministiska kretsar. Det finns en viktig poäng med att särskilja sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor från annat våld. Björnens potentiella våld är inte strukturellt och dess funktion är inte att förnedra och kontrollera kvinnor i egenskap av kvinnor.
Men det finns fallgropar när vi beskriver det könade våldet inte bara som en särskild form av våld, vilket det tveklöst är, utan också till den värsta formen av våld. När vi använder troper om att få ”sitt liv förstört för alltid” av en våldtäkt och liknande riskerar vi att istället reproducera ett i grunden patriarkalt synsätt. Ett synsätt som säger att en kvinna som utsatts för just sexuellt våld är för evigt förstörd och förbrukad.
En socialt och psykologiskt ”levande död” som lika gärna skulle kunna vara död på riktigt. ”Rädslans geografi” kan på så sätt också fungera kontrollerande, få oss att själva inskränka vår rörlighet av rädsla för att varje möte med en främling kan göra att våra liv blir ”förstörda för alltid”.
Så därför möter jag trots allt hellre mannen i skogen än björnen. Men jag flyttar inte ihop med honom. Den farligaste platsen för en kvinna är trots allt inte skogen utan hemmet.
