Jag cyklar hemåt en sommarkväll när det fortfarande är ljust och jag känner doften av utslagna schersminbuskar längs vägen, samtidigt som Gaza bombas sönder och samman. En skarp kontrast mellan min trygga tillvaro i Sverige och det helvete som den palestinska civilbefolkningen genomlider dagligen längs Gazaremsan. 

Israel begår ett folkmord mot palestinierna, med västvärldens goda minne. Jag vill påstå att de studenter som organiserar sig, kraftigt höjer sina röster och protesterar utanför universiteten har större mod, integritet och moralisk styrka än hela det västerländska politiska etablissemanget.

Israels totala belägring av Gaza har inneburit urskillningslösa bombningar av tätbefolkade områden som sjukhus, skolor och bostäder, avstängning av vatten och el, tillämpning av en blockad som orsakat svält, samt inskränkningar i tillgången till sjukvård. Tusentals barn har tvingats få sina kroppsdelar amputerade utan bedövning, eftersom Israel förhindrar hjälpleveranser från att nå sjukhus.

Över 200 dagar har gått, och hittills har enligt FN närmare 35 000 palestinier mördats av den israeliska armén, 1,4 miljoner har drabbats av svält och 2 miljoner fördrivits. Massgravar med minst 390 kroppar har hittats i Gaza, varav flera kvinnor och barn som avrättats, torterats och i vissa fall begravts levande. Inga journalister, människorättsbevakare och utredare tillåts närvara fysiskt på plats i Gaza. Humanitär hjälp är strängt restriktiv. De vittnesmål som finns är palestinierna själva.

ICC utfärdade arresteringsorder mot Netanyahu

Förra veckan den 20 maj kom ett efterlängtat besked, när Internationella brottmålsdomstolens (ICC) chefsåklagare Karim Khan utfärdade en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, försvarsminister Yoav Gallant samt Hamas-ledarna Yahya Sinwar, Mohammed Diab Ibrahim Al-Masri och Ismael Haniyeh.

Enligt Khan gör Netanyahu och Gallant sig skyldiga till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, bland annat genom medvetet riktade attacker mot civila och användningen av svält i sin krigföring. Bevisen för dessa anklagelser grundar sig i omfattande video-, bild- och ljudmaterial, satellitbilder, uttalanden från Netanyahu och Gallant, samt intervjuer med överlevande och vittnen.

I fredags den 24 maj krävde Internationella brottmålsdomstolen att Israel skulle omedelbart upphöra med sin offensiv i Rafah. Bevisligen ignorerade Netanyahu detta fullkomligt. Han anklagar Internationella brottsdomstolen för att gå Hamas’ ärenden, säger nej till eldupphör i Gaza och ämnar fortsätta sitt folkmord. Israel inledde sitt anfall mot Rafah i södra Gaza. Staden har normalt 280 000 invånare. Nu bor där ytterligare 1,5 miljoner flyktingar i tältläger. De har ingen annanstans att ta vägen, och vet inte om de kommer att överleva imorgon. 

Massaker i Rafah

Nyligen skedde det som inte fick inträffa. Minst 45 personer i ett flyktingläger i västra Rafah, varav hälften var kvinnor och barn, mördades i israeliska flygräder mitt under natten. Det som skulle vara ett ”humanitärt område”. Dit som palestinier tvingats vända sig till, i brist på andra valmöjligheter. Netanyahu valde att kalla massakern för en ”tragisk olycka”. Vidare har han yttrat: ”Jag avser inte att avsluta kriget förrän samtliga mål är uppfyllda”. Han har stöd från USA:s president Joe Biden, av ett uttalande från Vita Huset att döma, gällande massakern i Rafah: ”Hjärtskärande men Israel har rätt till självförsvar”. 

Om man inte vill kalla Israels agerande för folkmord, etnisk rensning eller dylikt, som poängterar att Netanyahu medvetet och systematiskt mördar civila palestinier längs Gazaremsan, vad krävs för att man ska känna motstånd? Hur länge till tänker man leva i förnekelse och likgiltighet inför Israels övergrepp mot palestinier?