Vd:n för Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, Ulf Laurin sa på SAF-kongressen 1990: ”Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss … Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering.” 
Jag använder det här citatet för att högern är, efter långt och träget arbete, snart i mål med den här visionen.

Strategi

För att högerns vision om en helt privatiserad offentlig sektor så krävs en nedmontering av nuvarande offentlig sektor som har tjänat oss väl under så lång tid. Genom att underfinansiera vård, skola, och omsorg, så raseras den välfärd vi en gång var så stolta över. Och när situationen har blivit ohållbar, och människor ser att inget blir bättre, trots alla löften, så blir man ovillig att betala skatt, och börjar se sig om efter alternativ.

Man skaffar en privat sjukvårdsförsäkring. Då menar jag inte den billiga varianten som finns idag, och som används till att smita före i vårdkö. Nej, den riktiga varianten som försäkringsbolagen erbjuder, kommer att kosta riktigt mycket pengar.

Väldigt många kommer inte ha råd med en sådan försäkring, eller nekas försäkring på grund av kronisk sjukdom som diabetes eller astma. Högerns dröm är alltså två sjukvårdssystem: ett för dem med tjocka plånböcker, och ett för oss andra, med välgörenhet som enda finansiering.

Ord är viktiga

Det är omöjligt att rasera välfärden utan acceptans från medborgarna. Därför har man hamrat in narrativet, att: folk överutnyttjar sjukförsäkringen. Egentligen är de inte sjuka, de är simulanter. A-kassan är för hög. Folk är bara lata. De går hellre på bidrag, än att jobba. Men det här narrativet fick inte luft under vingarna på det sätt som högern hade förväntat sig. Då gjorde man ett genidrag. Man bytte ut den late arbetaren mot invandraren. Det var inte den late arbetaren som hellre ville gå på bidrag, det var invandrarna som överutnyttjade välfärden. Nu fick narrativet vingar.

Nu var det bara ett steg kvar. Man avpolitiserade många institutioner som tidigare hade styrts av politiken. Narrativet berättade om populistiska politiker som inte kunde anförtros med viktiga saker. I stället gav man dessa uppgifter åt ”experter” eller lät ”marknaden” ta över.

Följden blev att avståndet ökade mellan medborgaren och institutionerna. Bra exempel är bostadspolitiken, som numera styrs av marknaden, Det har ju gått bra (ironi). och Riksbanken, som kräver en helt egen text, så den ber jag att få återkomma till vid ett annat tillfälle. Jag nöjer mig med att konstatera att den är en institution som ger oss penningpolitik av ovalda personer som inte kan ställas till svars. 

Dessa anonyma system leder till frustration och ”Inlärd hjälplöshet.” termen inlärd hjälplöshet myntades av forskare som genomförde experiment på hundar. Man placerade en hund i en bur, där den fick elstötar. I buren fanns ett hål där hunden kunde undkomma, vilket den naturligtvis utnyttjade fort som attan. I en annan bur fanns inget hål som hunden kunde fly genom. När samma hund placerades i buren med ett hål, så försökte den inte fly. Den hade gett upp. Den tog emot elstötarna, övertygad om att det här nu var dess liv. den försökte inte undkomma. Inlärd hjälplöshet…

Marknaden kan inte bygga hus

I frånvaron av en bostadspolitik värd namnet, står vi nu inför en bostadskris, och en byggkris. För att komma till rätta med bostadskrisen, behöver vi producera 76 000 nya lägenheter varje år. Det produceras 20 000. Byggbranschen är oerhört kapitalintensiv, och byggbranschen, tillsammans med fackföreningarna, är rörande överens om att det behövs en aktiv stat som med olika former av stöd, och planering, kan få igång byggandet igen. Högern brukar snegla på Finlands bostadspolitik. De har ju nämligen infört marknadshyror. Men anledningen att bostadspolitiken i Finland är så lyckad har inget att göra med marknadshyror. I stället är det en offensiv, statlig styrning som är nyckeln.

Men i stället gör högern det här till en individuell fråga. Har du inte råd att köpa en bostad? Du skulle ha gjort andra val, som Ebba Bush brukar säga. Märk väl att de inte ens andas om hyresrätter som alternativ. I högerns föreställningsvärld ska alla äga sitt boende. Nationalekonomiskt är den här passiviteten en ekonomisk katastrof. Stockholms handelskammare har beräknat att det kommer att kosta 430-1000 miljarder i utebliven produktion fram tills 2030.

Kompetensförsörjning

En byggnadsarbetare sätter tre andra i arbete, men under 90-talskrisen lämnade 20 000 byggjobbare branschen, och kom aldrig tillbaka. Som lök på laxen har vi en serie vettlösa uttalanden från ledande nationalekonomer ”Föreställningen att bostadsbristen kan byggas bort, vilar på ett djupt felaktigt synsätt” jag låter det här citatet vara anonymt.

Varför är Socialdemokraterna tysta?

Det finns flera orsaker. En av dem är att även ledande socialdemokrater har köpt det nyliberala narrativet. Framför allt de som har marinerats i nyliberala, ekonomiska teorier, speciellt om man har gått på handelshögskolor. Högern har bytt ut ord och dess betydelse. Det heter inte längre skattekvot, utan skattetryck. Sjukförsäkringen och A-kassan kallas bidrag. ”Den enda vägen” blev också socialdemokratins väg.

En favoritursäkt Socialdemokraterna brukar använda, är att budgeten röstades ner, och man var tvungen att regera med högerns budget. Man är faktiskt inte tvungen att göra någonting. Miljöpartiet lämnade regeringen för att man inte stod ut med att administrera högerpolitik när deras budget röstades fram. 
En gång i tiden hade Socialdemokraterna samma moraliska resning. 1923, 1926, och1936 avgår man för att det parlamentariska läget omöjliggjorde socialdemokratisk politik.

Om man skulle få tillbaka den här moraliska integriteten, så skulle Socialdemokratin få tillräckligt med mandat, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att kunna garantera vänsterpolitik. Centerpartiet bör lämnas utanför regeringen på grund av deras faiblesse för högerbudgetar. 

Mats Leijon, debattör