Skolan var en mardröm. Konstant stressfylld och det resulterade i allvarlig psykisk ohälsa för mig. Jag passade inte in i den neurotypiska normen. Jag fungerade inte som majoriteten. Jag passade inte heller in i den autistiska stereotypen. Trots att jag var autistisk. Jag var inte pojken med utåt sett stora sociala svårigheter, som endast vill ägna sig åt sitt specialintresse för tågtidtabeller. Jag var den tysta, duktiga autistiska flickan i klassrummet. Jag var både utanför normen för hur en flicka ska vara och utanför den autistiska normen. Tyvärr var jag inte ensam om detta.

Bristen på jämställdhet i samhället drabbar naturligtvis även autistiska flickor och kvinnor. Generellt finns lite kunskap och forskning om autism. Men forskningen och kunskapen om autism hos flickor och kvinnor är ännu mer bristande. Autism har huvudsakligen forskats på vita pojkar. 

Många kvinnor och flickor med autism blir feldiagnostiserade, helt missade eller nekade till att utföra en utredning ofta på grund av stereotyper kring autism. Att kunskapen om autism utgår ifrån pojkar är något forskaren Svenny Kopp lyfter fram: ”Den övervägande kunskapen, de flesta studier om autism, har fram till nyligen fokuserat på pojkar” skriver hon i en artikel på riksförbundet Attentions hemsida (2021-11-26).

Jag anser att vi måste sträva efter mer jämställd kunskap och forskning om autismspektrumet. Jag var en av de flickor Svenny Kopp pekar på som drabbats av den bristande forskningen och kunskapen om autism. Att inte mina behov blev sedda resulterade i många år av lidande i tystnad.

Skolan – en autists mardröm

Skolan var en sensorisk mardröm innan jag fick anpassningar efter att jag blivit diagnostiserad med autism. Jag var konstant överstimulerad av alla intryck och stressad över att undervisningen inte fungerade för mig. Undervisningen var obegriplig och abstrakt för min hjärna, det kändes som att jag på varje lektion skulle lära mig ett nytt främmande språk.

Det fanns ingen tid att återhämta sig heller eftersom rasterna ställde krav på socialt beteende. All brist på struktur och tydlighet gjorde mig utmattad.

Det finns relativt enkla lösningar på dessa problem. Genom kunskap om autism, viljan och arbete till att ha en anpassad miljö som inkluderar varje enskild elev så kan skolan bli en bättre plats för alla. Tillgången till anpassningar för mig resulterade i en markant förbättrad skolgång.

Innan jag hade fått min diagnos så hade jag bett om anpassning i skolan, svaret blev dock att man måste ha en funktionsnedsättning för att få det. Det verkar som att det ofta krävs en diagnos för att få anpassad skolgång. Det kanske är en fråga om ekonomi, men i vilket fall så bör alla elever få förutsättningar för en fungerande skolgång.

När jag blivit diagnostiserad i nian med autism så fick jag en individanpassad undervisning, vilket gav mig förutsättningar att gå klart grundskolan. Jag studerade i ett grupprum med specialpedagoger som stöd, fick anpassade uppgifter som var begripliga för mig och en mer strukturerad skolplan. 

Flexibla lösningar nödvändigt

Det är alltså möjligt att anpassa för elever som behöver det och det kan göra stor skillnad. Alla skolor bör ha mer flexibla lösningar så att varje enskild individ får det stöd hen behöver, med eller utan diagnos. 

Om eleven vill vara delaktig i klassrummet så finns det anpassningar för det. Skolan kan exempelvis erbjuda hörselskydd, solglasögon och avskärmning för att ge elever möjlighet till att minska på stimuli. Skolan kan införskaffa mer ljuddämpning i klassrummen, minska ner intrycken på väggar och ha vilorum för återhämtning på raster. För mig så var den ostrukturerade tiden mellan lektionerna väldigt svår. Jag hade blivit hjälpt av uppstyrda aktiviteter på rasterna. Möjlighet till en tyst matsal för de som mår bättre i lugn miljö skulle också vara en bra anpassning för många.

Många odiagnostiserade autister, huvudsakligen flickor, lider i tystnad. Det behöver förändras. Lidandet leder ofta till psykisk ohälsa vilket gör att det behövs ännu fler resurser. För att ta oss till en fungerande skolgång för alla elever så bör vi informera lärare samt elever betydligt mer kring psykisk ohälsa och NPF så fler kan känna sig accepterade och förstådda.

Om ökad kunskap finns och stereotyper inte får råda så kommer många enskilda individers lidande minska.

Jag var den tysta autistiska flickan. Och det finns många fler. Låt oss autistiska flickor få förutsättningarna för en fungerande skolgång, ta oss på allvar och lyssna på oss i tid!

FAKTA/Lyssna på oss

Lyssna på oss är ett projekt som drivs av Demokratipiloterna för att öka kunskapen och förbättra bemötandet av kvinnor, flickor och icke-binära med neuropsykiatriska diagnoser till exempel autism, adhd och add. Genom att öka kunskapen hos yrkesverksamma inom vård, skola och myndigheter bemötandet av målgruppen förbättras.