Utbredd mobbning och utsatthet bland barn med npf

Autistiska flickor upptäcks inte i tid, vilket kan ha förödande konsekvenser. Oftast har de gått igenom skoltiden utan någon förståelse för sina svårigheter. De blir ofta utsatta för mobbning, eftersom de inte är som andra elever. De får tidigt ångest och känner ett stort utanförskap. Lärarna förstår inte dem, utan pushar dem istället till att vara på ett visst sätt.

De autistiska flickorna söker sig till elevhälsan. Men där känner de sig inte förstådda, så de söker sig vidare till BUP. Men det är inte säkert att de blir förstådda där heller. Deras symtom tolkas istället som uttryck för annat, och deras svårigheter förblir under radarn. När jag läser Friends årsrapport blir jag nedslagen. Fortfarande ser det likadant ut som för tjugo år sedan, när jag gick i skolan. 

Under högstadiet hade jag svårt att få vänner och jag kände mig inte som de andra. Jag försökte bli vän med mina klasskamrater och elever från andra klasser. Men jag hade svårt att läsa de sociala koderna. I högstadiet slutar barn att leka med varandra. Det blev ännu mer märkbart att jag var annorlunda, eftersom jag inte riktigt förstod hur man gjorde. Vad skulle jag säga, vad fick jag prata om? På fritiden lekte jag fortfarande med min bästa vän som var fyra år yngre än jag. 

Det fanns några elever från en IT-klass som jag försökte umgås med, men jag kände mig alltid så bortkommen i deras närvaro. Flera år senare fick jag reda på att de bara hade umgåtts på grund av medlidande. Att de hade tyckt synd om mig eftersom jag var mobbad. Det var till och med en av dem som skrev det till mig efter skolan hade slutat.

Mobbingen sätter djupa spår

Många i skolan tyckte jag var töntig och började mobba mig. Killarna var värst, speciellt en av dem. Det satte djupa spår i mig. Än idag finner jag det obehagligt när jag möter killgäng. 

Som liten älskade jag dans, sång och teater. Därför föll det sig naturligt att jag skulle gå i en kulturklass på högstadiet. På grund av mina svårigheter med matematik och diagnostiserad dyskalkyli fick jag gå i en mindre klass under dessa. Det tyckte jag om. Jag tror det hade passat mig bättre att gå i en mindre klass under hela högstadiet.

I sjuan träffade jag en tjej som kom att bli min vän genom hela högstadiet. Vi hittade varann på grund av vårt gemensamma intresse för dans. Även om hon hängde med många andra i skolan som inte gillade mig, så umgicks hon med mig. Hon var snäll och en väldigt bra vän. 

Det var mycket svårt att göra mig hörd. Jag var en tystlåten person. Jag sa aldrig något, inte ens på danslektionerna när vi övade koreografier. Ingen lärare hjälpte mig att stärka min självkänsla. Istället uppmanade de mig hela tiden att jag skulle ta för mig mer, prata mer och inte vara så tyst. De skapade en slags prestationsångest hos mig över att behöva vara mer än jag var. Det kändes som att jag inte fick lov att vara mig själv. Detta är något som förföljt mig ända sedan dess. Jag kände mig så osedd och så osynlig.

Det var under den här tiden jag hade svår ångest, fixering vid mat och vikt samt magiska tvångstankar. Det fanns tillfällen jag skadade mig själv och skar mig på ovansidan av bägge underarmarna.

Jag utvecklade även en ätstörning, ortorexi, vilket innebär att man äter väldigt lite mat och tränar överdrivet mycket (i mitt fall var det dansen). Jag antar att det var ett sätt att försöka hålla ångesten i schack. Trots att jag gjorde regelbundna besök till kuratorn på skolan, var det ingen som tog notis om hur dåligt jag egentligen mådde. Jag antar att dansen blev en tillflykt från mitt dåliga mående.

Tjejer med npf misstas för tjejer med tonårsproblem

Hemma fick jag utbrott och skrek. Min mamma ringde BUP då hon kände att det var något som inte stod rätt till. Men jag fick aldrig någon riktig hjälp. På BUP tolkades mina tvångstankar och svårigheter med vänner som vanliga tonårsproblem.

När jag gick ut nian hade jag inte fullständiga betyg, på grund av att jag inte klarade av matematiken. Det ledde till att jag blev tvungen att gå ett förberedande år före gymnasiet, för att kunna komma vidare. Vid det här laget var jag så otroligt skoltrött, främst på grund av matten som jag kämpade med i flera år. Jag minns att jag grät hela bilresan hem från skolavslutningen efter nian. Jag grät, för jag visste att alla andra skulle ut och fira att de slutat högstadiet och skulle börja gymnasiet. Men inte jag. Jag skulle inte fira någonting. Jag hade inga vänner att fira med och jag hade inte fullständiga betyg. Jag kände mig som en komplett idiot.

Många elever med autism har en tuff skolgång. De når inte upp till de högt ställda kraven på godkänt i kärnämnen. Det innebär att de inte får fullständiga betyg för att kunna söka sig vidare till gymnasiet. Anledningen till att de inte når målen är just bristen på stöd och anpassning. Lärare saknar ofta kunskap om autism hos flickor.

Dessa elever behöver givetvis ett gediget stöd. Stödåtgärder som gör så att de vill gå till skolan med känslan av att de blir hjälpta, att de får lära sig utifrån sina förutsättningar. 

Jag kan sakna att jag inte fick stöd utifrån mina utmaningar. Istället tyckte de att jag skulle gå om klasser. Jag blev diagnostiserad med dyskalkyli, då tycker man att det borde funnits en förståelse för mina svårigheter. Jag var väldigt tystlåten, vilket lärarna ville ändra på. De såg inte mig för den jag var. Jag hade behövt bli stärkt i den jag var. De såg inte heller mobbningen. Eller så ville de inte se.

Rejäla satsningar på skolan krävs

Det borde satsas mer på specialpedagoger och/eller resurspersoner. Det borde finnas mindre undervisningsgrupper för dem som har ett behov av att gå i en mindre klass. Ett tredje alternativ är att upprätta en NPF-skola.  

När autistiska flickor är i tonåren, märker de själva hur annorlunda de är jämfört med sina neurotypiska klasskamrater. Snacket är annorlunda och det förväntas av en att bara ”hänga”. Ingen leker längre. Det är prat om smink, killar och kläder som är synonyma med tonåren. Det intresserar inte flickor med autism i lika hög grad. De börjar maskera (dvs. spela “normal”) i hopp om att bli accepterade. Många av dem har lättare för att umgås med äldre eller yngre personer än med jämnåriga.

I tonåren börjar de ofta få ångest. De söker sig först till elevhälsan. Men när det inte ger något, söker de sig vidare till vården, oftast BUP. Men där tolkas deras svårigheter istället för något annat, exempelvis att de bara är lite ledsna och att det bara är en fas. De får inte rätt hjälp. Deras mående blir allt sämre och skolarbetet blir lidande. De kan börja utveckla tvångstankar, ätstörningar eller självskadebeteenden till följd av att inte bli hjälpta i tid. Kunskapen om autism hos flickor och kvinnor är fortsatt låg inom vården. Det syns inte hur mycket de kämpar i vardagen. De har bland annat svårt med vänskapsrelationer, energireglering och återhämtning. Det är även mycket vanligt att bli diagnostiserad med andra diagnoser, speciellt om man är tjej, som exempelvis borderline. Ett riktmärke att gå efter kan vara ångesten och/eller depressionen som är mer regel än undantag vad gäller npf-diagnoser.

Vården och skolan behöver vara sammankopplade

Att bli utsatt för mobbning i barndomen, leder ofta till psykisk ohälsa i vuxen ålder. Den psykiska ohälsan är stor bland barn och unga. Det är ungefär vart fjärde barn mellan åldern 10- 18 år som har psykiska besvär. Det skriver Friends i sin årsrapport för 2023.

Friends har flera krav till politiken. Elevhälsan har en central roll, och det behövs fler kuratorer i skolorna. Friends årsrapport visar att den psykiska ohälsan stiger. 

De senaste tio åren har mobbningen fördubblats, enligt Friends. Det är inte mycket som har förändrats sedan jag gick i skolan för 20- 30 år sedan. Det märker jag när jag läser deras rapport. 

Årsrapporten visar bland annat att det är dubbelt så vanligt att elever med npf är utsatta för mobbning och att 40 procent av dem har återkommande psykiska besvär. Många elever med npf får utstå en dubbel utsatthet, då de varken får det stöd som de behöver och har rätt till, samt blir utsatta för kränkningar. Detta är en grupp elever som redan har utmaningar i och med sin diagnos. Om de inte får hjälp i tid, kan vuxenlivet bli lidande. 

Det är anmärkningsvärt att skolan inte gjort mer för att motverka mobbningen och utsattheten som elever med npf alltför ofta råkar ut för. Det är en sårbar grupp som behöver den omvårdnad som krävs, för att de ska växa upp till att bli självständiga individer med en bra självbild.

Skolan måste göra mer. Den behöver utformas så att den passar alla elever. Låt lärarna kompetensutbildas i npf och anställa fler specialpedagoger. Utveckla elevhälsan genom att anställa psykologer med spetskompetens inom npf. Låt eleverna sitta enskilt eller i mindre klassrum. Det måste ske en förändring. Annars kommer detta fortsätta att plåga generation efter generation. Det vore inte passande ett samhälle som säger sig värna om välfärden. 

 Friendsrapporten 2023 – mobbning och psykisk ohälsa

• Vart fjärde barn 10-18 år har återkommande psykiska besvär.
• 14 procent av mellanstadieeleverna och 11 procent av högstadieeleverna rapporterar att de har utsatts för mobbning.
• Av de barn som oftast utsätts för kränkningar – flera gånger i veckan – har 70 procent återkommande psykiska besvär.
• Det är nära dubbelt så vanligt att elever med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) är utsatta för mobbning. Av elever med NPF är det 40 procent som har återkommande psykiska besvär – att jämföra med 24 procent bland de som inte har det.
• Det är tre gånger så vanligt att elever som identifierar sig som HBTQI+ är utsatta för mobbning. Av de som identifierar sig som HBTQI+ har 59 procent återkommande psykiska besvär – jämfört med 27 procent bland de elever som inte gör det.
• Mobbning är en riskfaktor för att utveckla psykisk ohälsa som vuxen.

FAKTA/Lyssna på oss

Lyssna på oss är ett projekt som drivs av Demokratipiloterna för att öka kunskapen och förbättra bemötandet av kvinnor, flickor och icke-binära med neuropsykiatriska diagnoser till exempel autism, adhd och add. Genom att öka kunskapen hos yrkesverksamma inom vård, skola och myndigheter bemötandet av målgruppen förbättras.