Kommentar

Går det lika bra med selleri?

Sfi-undervisningen måste få det utrymme den kräver för att nå resultat, menar Maria Fredriksson, sfi-lärare.

”Förstatliga all sfi och ge eleverna studiero och lärarna arbetsro.”, skriver sfi-läraren Maria Fredriksson och beskriver hur Göteborg stad genom extra-sfi undergräver sfi-undervisningen.

I slutet av mars i år deltog jag i ett panelsamtal på Länsstyrelsen Västra Götalands lansering av kampanjen Jämställt Västra Götaland 2024 – 2027. Jag var inbjuden i egenskap av sfi-lärare då ett av fokusområdena var utrikes födda kvinnors etablering på arbetsmarknaden. Ett par veckor tidigare sa Göteborgs stad upp ramavtalen med de tre upphandlade sfi-leverantörerna som därmed lade ett storvarsel.

Förvaltningen gick ut med ett massutskick till de drygt fyra tusen berörda sfi-eleverna i vilket de uppmanades att inte göra något alls. Oroliga lärare dränktes i frågor från lika oroliga elever men kunde naturligtvis inte svara. Med denna oro i bakhuvud och maggrop skulle jag framföra en sfi-lärares tankar om ett jämställt Västra Götaland. Jag återkommer till detta i slutet av texten.

De flesta i min nuvarande sfi-klass är kortutbildade kvinnor och så har det varit under större delen av mina tio år som sfi-lärare. Många är flerbarnsmammor med barn i förskola och lågstadiet. Flera deltar i olika typer av arbetsmarknadspolitiska program. Jag tror inte att någon av dem lyckas komma på alla lektioner under en vecka; det är utvecklingssamtal, läkar- och tandläkarbesök med barnen, det är möten med diverse handläggare på diverse myndigheter samt jobb-och praktikintervjuer.

Många måste dessutom gå på föräldrakurser och samhällsorientering, inte sällan på andra sidan staden. Lägg därtill all vabb – vi vet ju att det oftast är kvinnorna som tar den – och att förskolepersonal ofta kräver att barnen hämtas så fort deras lärarledda lektion är slut, trots att de har rätt till barnomsorg hela dagen. Inte sällan kommer mina kvinnliga elever till skolan med feber, hosta och rinnande näsor för att inte få mer frånvaro och de protesterar förtvivlat när jag skickar hem dem.

Om de dessutom skulle skada sig eller av andra skäl tvingas vara borta mer än tre veckor förlorar de sin plats och måste söka igen. Det hjälper inte om det handlar om anhörigs död eller att de har läkarintyg. Det är tre veckor som gäller. Här är det schabloner och paragrafer som styr.

Däremot ska själva sfi-undervisningen ska vara individanpassad och jag vet ju hur mina elevers verklighet ser ut och vad som påverkar deras studiekapacitet. Förutom alla möten med olika handläggare, alla integrationsfrämjande kurser och barnrelaterade frånvaroorsaker lider många av fysisk och psykisk ohälsa.

I mitt klassrum ryms sköldkörtelsjukdomar, diskbråck och diabetes depressioner och PTSD. Jag försöker därför utforma mina lektioner och mitt material så att så många som möjligt ska kunna tillgodogöra sig undervisningen. Jag lägger ner många timmar på att skapa digitala övningar för att kunna erbjuda mina sfi-elever material som är direkt kopplade till lektionerna, dels för att ge möjlighet till självrättande mängdträning, dels för att kunna flippa klassrummet – det vill säga basera ett lektionsmoment på något som de fått ta del av i förväg.

Därmed blir materialet tillgängligt även för dem som inte kunnat vara på plats. De verktyg jag använder gör det dessutom möjligt för mig att se frekvens och progression och därmed återkoppla. Mitt främsta fokus när jag skapar material är att hjälpa dem att utveckla en effektiv studieteknik och strategier för att slippa förlita sig på översättningsappar och tolkande vänner.

När jag ser att elever sällan eller aldrig jobbar med uppgifterna frågar jag om de har stött på tekniska problem eller om det är något annat som hindrar dem från att göra uppgifterna. Hjärtat sjunker när svaret blir att de jobbar med andra uppgifter, utskickade av personer som de tror är sfi-lärare.

Kommunens extra-sfi underminerar sfi-undervisningen

I veckan som gick förklarade en av mina elever att hon får jättebra övningar på sin extra-sfi. Hon visar mig en app i mobilen där instruktionerna är på hennes modersmål. Det är flervalsfrågor och ett slags uttalsträning som går ut på att hon ska upprepa ord från meningar som verkar konstruerade med talsyntes. Appen är framtagen av ett företag som tjänar pengar på kommuner som uppenbarligen fokuserar mer på kvantitet än kvalitet. Uppgifterna har noll koppling till det jag gör och de underminerar mig som lärare och sfi som utbildning. 

Det värsta är att eleverna tror att kursen ingår i deras sfi-utbildning och att lärarna är kvalificerade sfi-lärare. De tror att övningarnas olika svårighetsgrad motsvarar de olika sfi-kurserna och visar mig kallelser till obligatoriska träffar. Ibland är de skrivna på undermålig svenska och då känner jag sådan förtvivlan för hur kan jag påpeka detta utan att underminera en verksamhet som de är tvingade att delta i? 

Min förtvivlan övergick i ren ilska när jag lade in ett extra pass i veckan och då får höra att flera av mina elever inte kan komma på grund av denna ”extra-sfi”. Jag tittade närmare på kallelsen och ser att den kommer från ett av Göteborgs stads fyra kompetenscenter som vänder sig till arbetssökande och sfi-studerande som uppbär försörjningsstöd. Paradoxalt nog hindrar alltså kommunen de mest behövande av mina elever från att få kvalificerat språkstöd trots att det är kommunen som betalar för deras sfi-utbildning.

Ohederligt och kontraproduktivt

Detta handlar om människor med ingen eller kort skolbakgrund. Av förklarliga skäl har de dåliga förutsättningar att utvärdera de insatser de åläggs att delta i. Det är lika ohederligt som kontraproduktivt att tvinga in dem i aktiviteter under samlingsnamn som program då den benämningen ger sken av att det finns en samordning. Särskilt cyniskt blir det när de tillåts tro att språkcoachningen de måste delta i är likvärdig eller till och med en del av sfi. 

Låt mig återvända till hörsalen på Radisson Blu och panelsamtalet om utrikes födda kvinnors etablering på arbetsmarknaden. Vad anser jag som sfi-lärare står i vägen för dessa kvinnor? Planen var att prata om ökade resurser till sfi och diskriminering. I stället började jag prata om det kontraproduktiva i att utgå ifrån att människor varken vill lära sig svenska eller anpassa sig till det svenska samhället.

Denna utgångspunkt leder till insatser som motverkar mer än samverkar. De ackompanjeras av lågt ställda behörighetskrav på lärarna, vitt skilda kvalitetskrav på skolorna och oseriösa aktörer som säljer in sig med flashiga hemsidor och appar som lovar mer än de ger. Samtidigt pågår en politisk drag- och prestigekamp där lärarna behandlas som spelpjäser och aldrig tillåts känna trygghet och därmed få arbetsro. Och dem vi är till för? Dessa utrikes födda kvinnor lever i de goda intentionernas helvete där utbildningsplikt egentligen handlar om sysselsättningsplikt, där det handlar mer om att straffa än att satsa och allt till en så liten penning som möjligt.

Jag avslutar denna text med det budskap så som jag hoppas att jag förmedlade i det där panelsamtalet.

”Förstatliga alla sfi”

Om vi kan enas om att språket är nyckeln i samhället, låt då alla integrationsprogram vila på språkdidaktisk grund. Låt beslut gällande sfi vila på samma elevsyn som ligger till grund för skollagen. Utgå ifrån att de vill och kan och skapa förutsättningar för kunskapsbefästande och repetition.

Höj kraven för lärarbehörighet. I dag räcker det med en lärarexamen och en termins studier i svenska som andraspråk. Det är alldeles för lite, i synnerhet om en lärarexamen inte inbegriper behörighet att undervisa i ett språk som främmande.

Kräv att all undervisning genomförs och bedöms av behöriga lärare. Det ska inte räcka med en signatur i en betygskatalog.

Ställ samma kvalitetskrav på alla sfi-anordnare. Alla som anordnar sfi ska granskas lika ofta och lika noggrant av samma myndighet.

Kort sagt: Förstatliga all sfi och ge eleverna studiero och lärarna arbetsro. 

Och om man verkligen vill stötta kvinnorna måste man utgå ifrån deras verklighet och då behöver man prata med dem, inte bara om dem. Min klassrumsdörr står alltid öppen för besök från alla er som har mina elevers öden i era händer. Så länge jag nu har ett klassrum att gå till. Snart tillhör jag väl kategorin utrikes födda kvinnor i behov av etablering på arbetsmarknaden…

Maria Fredriksson, Koreaadopterad sfi-lärare

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV