Jag skulle vilja ge dem en solig midsommarnattsdröm att möblera sina liv i. Ge dem en värld full av hopp. Men jag tvingas ljuga om jag lovar mina barn en ljus framtid, skriver Lina Stenberg.
Midsommar, allt det gröna, nästan neonfärgat, vart jag än tittar. Solen som inte verkar vilja gå ned, den lyser rakt uppifrån när jag vaknar och när jag somnar. Jag kisar och strålarna når in bakom solglasögonen, in bakom barriären, rustningen som jag byggt upp.
Midsommar är en oas i tid och rum. En helgedom av bara glädje, ljus och hopp. Tänk om jag kunde stanna här, tänker jag. Tänk om jag kunde sjunka in i den. Stanna kvar i den så mjuka, tidlösa och tyngdlösa väv av glädjepirr och lätthet.
Kontrasterna skär i mig. För hur ska jag njuta nu, ta in allt vackert där jag ser ut över träden och blommorna, när liv inte vara verkar vart värt något utanför midsommarbubblan. Inte i Palestina, i Sudan, på fel sida om Europas murar och taggtråd.
Barn lemlästas, jag ser dem skakande på kala sjukhusgolv med livlösa ögon, i min telefon direkt från Gaza. Mammor som kunde varit jag, vaggar en docka? Nej ett dött insvept barn. Mina ögon bränner och jag scrollar vidare. Letar efter hopp.
Den återkommande tanken: Tänk om jag kunde få tro på en framtid som är god, på barndomens ”allt löser sig”. Tänk om jag kunde känna i själ och hjärta att allt går åt rätt håll. Men jag kan inte, förmår inte stanna kvar i dimman, i slöjan av okunskap. Vill inte släppa ankaret till verkligheten. Hur mår man ens där? Jag vill inte veta.
Samtidigt: Europas invånare, som borde ha lärt av världskrig, etnisk rensning och folkmord går till val och väljer ledare som vill backa tiden. Som springer ur samma idéer om hat och rädsla som de som vi lovade varandra att ”aldrig mer”.
De med ansvar, män och kvinnor som styr länder och politiska partier, de vill inte prata om framtiden. Vill inte höra på när sådana som jag kräver fred, när vi tycker att barn borde slippa dö i onödan.
Och ledarna tycker inte att planeten är värd att rädda. Vill inte lyssna på forskare och experter, vill inte förstå regnet, översvämningarna, hettan. Så de drar för gardinerna, tänker här och nu, sänker bensinpriser, eldar på oljeindustrin, och pekar med förmanande pekfingrar på Kina.
Och jag knyter nävarna. För om politikerna vägrar se nästa generations vuxna i ögonen, medan planeten brinner, hur ska jag svara mot mina barn? Vad ska jag säga, erbjuda dem när de frågar: Varför har vi inte rätt till en framtid?
Ett ögonblick famlar jag. Kan jag hålla kvar dem i barndomens soliga skimmer? Kan jag åtminstone ge dem något så att de också ska få tro att allt är möjligt, att allt går att lösa? Går det ens att skicka vidare samma betryggande mantra som jag invaggades i som barn?
Och det gör ont, där jag tror att hjärtat sitter. För tänk om jag slapp säga att allt det som nu förstörs, det ska ni få ärva. Att allt det vi vuxna så lättvindigt bara tog och slängde bort, det tvingas ni återställa.
Jag skulle vilja ge dem en solig midsommarnattsdröm att möblera sina liv i. Ge dem en värld full av hopp. Men jag tvingas ljuga om jag lovar mina barn en ljus framtid.
Lina Stenberg, skribent och författare
