Människor konstruerar uppfattningen av "svenskhet" som etnisk och nationell identitet bland annat genom synliga markörer som hudfärg. Det framkommer i en ny avhandling av Caroline Adolfsson vid Malmö universitet, som menar att ”även om vissa vill vara färgblinda, så är vi inte det”.
Caroline Adolfsson, vid Malmö universitet, har nyligen disputerat på en doktorsavhandling, We don’t use the word race, om uppfattningar kring svenskhet.
Adolfsson, som är doktorand i internationell migration och etniska relationer (IMER ) vid institutionen för globala politiska studier (GPS) vid Malmö universitet, undersöker i avhandlingen hur individer konstruerar uppfattningen av ”svenskhet” som etnisk och nationell identitet. Detta bland annat genom synliga markörer som hudfärg.
Resultatet visar att användningen av rasbegreppet väcker starka negativa, närmast fientliga, känslor. Trots att Sverige håller på att bli ett av de mest diversifierade länderna i västvärlden finns fortfarande en uppfattning om att svenskar ser ut på ett visst sätt: blonda och blåögda.
Avhandlingen ingår i ett brokigt tvärdisciplinärt forskningsfält som benämns som kritiska ras- och vithetsstudier som vuxit fram de senaste 25 åren. Bland de senaste forskningsrönen finns forskarna Catrin Lundström och Tobias Hübinettes bok Vit melankoli (2020).
I boken undersöker de periodiseringar av den svenska hegemoniska vithetens formationer under 1900-talet. Sverige gick från att vara närmast besatt av föreställningar kring rashygien under 1900-talets första hälft till att över en natt bli ett av världens mest antirasistiska och färgblinda länder sedan 1970-talet och framåt.
Sedan millennieskiftet menar Lundström och Hübinette att det finns en utbredd upplevelse av en kollektiv förlustkänsla av ett Sverige som inte längre finns, där den historiska relationen till vithet som maktordning spelar en fundamental roll.
Många förknippar svenskhet med vithet – vill inte använda rasbegreppet
Metoden i Caroline Adolfssons avhandlingen har gått ut på att intervjua två grupper: dels en grupp (inne) av etniska svenskar, det vill säga personer med släktskap, anor och ursprung till svenskhet, och som vanligtvis är vita, dels i en grupp (ute) som inte har detta.
Det är framför allt den första gruppen korrespondenter som hyser motvilja till rasbegreppet, men som paradoxalt nog definierar svenskhet ”rasmässigt” med vita personer. Forskningsresultatet framhåller Adolfsson som belägg för att många förknippar svenskhet med vithet.
Att det kan vara svårt att tala om rasbegreppet i en svenskspråkig kontext tror Adolfsson kan ha att göra med att ordet leder associationer till det rasbiologiska institutet i Uppsala. Den hybrida termer ras-etnisk används desto mer flitigt i länder som USA, Storbritannien och Australien, medan flera EU-länder, däribland Sverige, hellre använder sig av etnicitet.
Rasbegreppet en social konstruktion
Rasbegreppet bör begripas som en social konstruktion, men användningen av ordet ”ras” kan, enligt Adolfsson, fortfarande innebära konsekvenser, med tanke på att begreppet är knutet till politiska, historiska och sociala betydelser.
– Därför identifierar människor fortfarande sig själva och andra som delar av rasgrupper, och detta kan ha olika betydelser för olika människor på olika platser. Även om vi inte gillar konceptet, så delar vi in människor på det viset. Även om vissa vill vara färgblinda, så är vi inte det, säger Caroline Adolfsson i ett pressmeddelande.
