Förra helgen var jag på ett intressant evenemang som handlade om den litteratur som rör sig mellan fakta och fiction, roman och realitet. Där egna upplevelser och erfarenheter blandas med torra forskningsrapporter i en spännande form som tål att diskuteras. Och det gjordes, tillsammans med en entusiastisk publik.

Det pågick i dagarna tre, under betäckningen  Sakprosafestival https://sakligtfestival.se/. Själv deltog jag i ett scensamtal med journalisten och författaren Selma Brodrej, utifrån hennes bok Testosteron.

Men det är inte det jag ska skriva om. Nu ska det handla om det som sades under middagen, i ett samtal som bitvis kom att handla om skolan. Där deltog åldrarna 25/30, 50/55 och 70/75. Den yngre generationen och mellangenerationen var av samma uppfattning.

Den äldre, där bland annat jag fanns, tappade hakan av häpnad. Den yngre och mellangenerationen var nämligen helt överens om en sak;  att skolan, dagens skola, var ett mer eller mindre sadistiskt instrument för att få unga att lyda och internalisera samhällets/maktens spelregler. Syftet var alltså att skola in de unga i ett system som handlar om att lyda och hålla käften.

Att flickor klarar det bättre än pojkar, flickor får ju generellt bättre betyg, beror på att flickor redan innan skolan lärts in i ett lydnadsmönster av underdånighet, vilket alltså premieras i den form som skolan har.

Skolan – maktens förlängda arm

Jag var tvungen att fråga om. – Menar ni att skolan är en institution där staten medvetet formar unga människor för att passa in i ”systemet”, bli lydiga kuggar i ett samhällsmaskineri? Jo, så var det. I skolan lär man sig i första hand att gå i skolan. Och tjejer är bättre på det eftersom det redan ligger anpassning i den traditionella kvinnorollen.

Lite tillspetsat – skolan är alltså en statlig institution för påverkan och förtryck? Ja, de var överens om det.

För mig som genom hela mitt liv använt  skolan; möjligheten till kvällskurser, att läsa in studentbetyg, nyttjat den bräddade antagningen till universitetet och högskolor, för mig som sätter utbildning och folkbildning på piedestal, så låter det här resonemanget skrämmande.

Jag hade aldrig varit där jag är i dag, efter en svindlande klassresa, möjliggjord just genom utbildning, om inte skolan funnits där. Med en lärare som gav sig tid att berätta om historien med en inlevelse som skulle få stå-uppare att blekna, med en annan som blundade för att jag faktiskt inte förstod ett dugg om hur en masugn fungerar men som accepterade att jag kunde läxan utantill, med en tredje som uppmuntrade att jag valde fritt valt ämne under uppsatsskrivandet, och så vidare.

Inramningen av skolan var god

Alla lärare var verkligen inte bra men det fanns en inramning av skolans plats  i samhället som definierade den som något ”gott”. Särskilt för oss som kom från enkla förhållanden. Men nu sitter jag alltså runt ett bord i en miljö med välutbildade personer med högt kulturellt kapital, och får höra att skolan är maktens förlängda arm.

Jag frågar lite försiktigt om deras syn på förskolan då? Är det också en institution som ”makten” använder för indoktrinering. Nej det tycker ingen. Tvärtom. Där tas barnen på allvar, där uppmuntrar man förmågor, där ser man individen.

Där slutar vårt samtal,  alla lättade över att vi i alla fall är överens om detta.

Men som ni märker kan jag inte släppa frågan. Om skolan ses som en förtryckande stats förlängda arm hjälper ju inte fler och bättre utbildade lärare, stödundervisning eller mindre klasser. Om det inte är kvaliteten på undervisningen det är fråga om utan intentionerna, från staten, den förtryckande, så hjälper ju varken krav på fler eller mer. Eller? Hjälp mig!

Gudrun Schyman, frilansfeminist och klimataktivist