En av Sveriges centrala profiler inom den moderna teatertraditionen har gått ur tiden: dramatikern, regissören och författaren Suzanne Osten. Filip Hallbäck minns en regissör som använde teatern som ett redskap för social förändring och som gjorde barn- och ungdomsteatern till ett eget fält i sin egen rätt.
Det var under 1970-talets omtumlande teaterutveckling som Suzanne Osten kom att bli en galjonsfigur för den feministiskt medvetna teaterregin, som i sina djärva, experimentella och banbrytande uppsättningar uppmuntrade både skådespelare och publik att rubba gängse tänkesätt kring kvinnor och män.
I sitt regiarbete ställde hon genuskritiska frågor som exempelvis: Vad innebär det att gestalta kvinnliga och manliga roller på scenen? Vad är publiken van vid att se? Med vilka medel sätter man genusrelaterade/specifika representationsmönster i rörelse hos skådespelare och åskådarna?
Teaterforskaren Christina Svens skrev i sin doktorsavhandling Regi med feministiska förtecken från Umeå universitet 2002 hur Ostens feministiska perspektiv influerat hennes regiarbete. Svens skrev bland annat: ”Ostens regi eftersträvar en djupgående förändring, inom teaterns rutiner och praktik och i allas våra möten med hennes uppsättningar, karaktärer och härigenom inte minst i oss själva”.
Inom teaterforskning med feministisk inriktning har den position som Osten redogjort, betraktats och formulerats i termer av störningsfärer, vars grundläggande syfte är att verka upplösande och befriande.
Svens menar att det är i denna bemärkelse som Osten är nyskapande, rörlig och kreativ i sin regipraktik. Svens skriver: ”Hennes kombinationer av teatrala element syftar till att skapa överraskningar och mimetiska möjligheter för samtliga inblandade i teaterhändelsen, vilket vittnar om en stor nyfikenhet på och respekt inför detta att vara människa”. En inriktning som gäller både skådespelarna och publiken.
Mot slutet av 1960-talet bildade Suzanne Osten en av Sveriges första fria teatergrupper, Fickteatern, i vilken hon inledde sin bana som regissör. Hon fortsatte till Stockholms stadsteater 1971, där hon blev knuten till i flera årtionden, och det var inom denna institution som hon grundade en specialavdelning 1975 med namnet Unga Klara, där hon kom att bli konstnärlig ledare fram till 2014. Tillsammans med Margareta Garpe skrev Osten bland annat Tjejsnack (1971) som riktade sig till tonårsflickor.
För Osten blev teatern mer än bara ett underhållningsforum. Teatern är ett redskap för social förändring, där publiken kan få en röst och stöd i en värld utanför som annars tenderar att se bort. Hon har aktivt sökt sig till och deltagit i kulturlivets offentlighet, utöver det teaterarbetet och uppsättningarna.
Pionjär inom barnteater
Som Svens skriver i sin avhandling har Suzanne Osten gått både före och bredvid sina kvinnliga kollegor och banat symbolisk och konkret väg för några av dessa, säkert även för manliga kollegor. Tack vare Ostens kreativitet och begåvning, men också ekonomiska och historiska förutsättningar arbetade hon fram sitt regiskap i den omfattning hon gjorde.
I Sverige blev hon en pionjär inom teaterutvecklingen för barn och ungdomar. Med djup övertygelse ansåg hon att denna grupp var intelligenta, reflekterande och liksom vuxenvärlden påverkas av sociala och psykologiska frågor och kunde därför hantera komplexa teman som exempelvis familjekonflikter. Ämnen som vanligtvis ofta undviks i konventionsbunden barnteater.
Därför förtjänar barn och ungdomar samma respekt som vuxenpubliken, ansåg Osten, och menade att deras perspektiv ofta marginaliseras i kulturlivet. Osten eftersträvade därför att skapa nya arbetsmetoder i sitt konstnärliga skapande, i samarbete med psykologer och pedagoger skapade hon pjäser som talade direkt till barns erfarenheter och känslor. Hon bröt tabun och normer, och framför allt ifrågasatte hon vuxenvärldens syn på barn och ungdomars förmåga att förstå och bearbeta svåra ämnen.
I processen var hon tidig med att involvera unga människor i föreställningarna, något som gav en genuin förankring i deras verklighet. Genom att lyfta fram barns upplevelser gav Osten dem verktyg att konfrontera både yttre och inre konflikter. Men inte bara det.
Osten bidrog starkt till skapandet av en ny form av teater där barns rättigheter tas på allvar och tack vare henne ses barn- och ungdomsteater i dag som ett fält i sin egen rätt, med möjligheten att påverka och förändra människors liv.
Suzanne Osten blev 80 år gammal.