Tiden under fredsprocesser och efter krig är mycket farlig för kvinnor. Det framkommer i en ny forskningsstudie gjord av fredsforskare i Uppsala, Nepal och Sri Lanka.
Tiden som följer efter krig inklusive fredsprocesser är en mycket farlig period för kvinnor. Många av dem tvingas leva granne med män som begått grova övergrepp under kriget och fortsätter vara våldsamma eller förväntas vittna i olika typer av sanningskommissioner.
Situationer som gör att kvinnor många gånger återupplever trauman eller hamnar i en mycket stigmatiserande och utsatt position. Det framkommer i en forskningsstudie gjord av fredsforskare vid Uppsala universitet tillsammans med forskare från Centre for Social Change i Nepal och University of Colombo i Sri Lanka.
– Kort sagt så kan fredsprojekt medföra att kvinnor tvingas leva sida vid sida med ex-kombattanter som under kriget begått övergrepp. Därmed riskerar de att utsättas för ytterligare hot, och våld, säger Karen Brounéus, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, ett pressmeddelande.
Karen Brounéus har tillsammans med en rad andra forskare från Uppsala, Centre for Social Change i Nepal och University of Colombo i Sri Lanka, undersökt hur fredsprocesserna i tidigare konfliktdrabbade områden i Sri Lanka och Nepal har påverkat kvinnor och män.
Det är två länder där konflikterna har slutat på helt olika sätt, vilket också har påverkat fredsprocesserna. I Nepal avslutades konflikten med ett förhandlat fredsavtal, i Sri Lanka med att regeringsarmén besegrade rebellgruppen på ett mycket brutalt sätt.
Resultaten visar på tydliga skillnader mellan kvinnor och män i deras inställning till fredsbyggande åtgärder som påverkar vardagslivet, där kvinnorna är mer negativa än männen. Däremot finns ingen signifikant skillnad i hur män och kvinnor ser på processer som sker långt bort från vardagslivet, på elitnivå.
– För kvinnor innebär ett fredsfördrag inte alltid fred och säkerhet, säger Karen Brounéus.
Tidigare forskning visar bland annat att våld i hemmet ökar under och efter krig, och att flera av metoderna som används för fredsbyggande innebär risker för kvinnor.
– Ett exempel är sanningskommissioner, som ofta sätts upp efter påtryckningar från internationell samfundet, där processen att vittna om krigsförbrytelser kan vara retraumatiserande. Om vittnesmålen dessutom gäller exempelvis konfliktrelaterat sexuellt våld kan det även leda till att kvinnor stigmatiseras, säger Karen Brounéus och tillägger.
– Det är därför inte underligt att kvinnor i vår studie är negativt inställda till fredsinsatser som påverkar säkerheten i vardagen.
Enligt Brounéus handlar det dock inte om att kvinnor skulle vara emot fred eller inte arbeta för fred. Tvärtom, enligt henne, vet man sen tidigare forskning att globalt sett spelar kvinnor en avgörande roll i att både initiera och driva olika former av fredsbyggande arbete.
Men tyvärr, konstaterar hon, är internationell fredsbyggande praxis blind för den här osäkerheten som drabbar kvinnor i vardagslivet efter en konflikt.
– Dessvärre är kvinnor sällan delaktiga i utformningen av fredsavtal och deras säkerhet är inte politiskt prioriterat efter krig. Här finns en enorm förbättringspotential, om det internationella samfundet FN skulle börja ge kvinnors perspektiv mer utrymme. Forskning visar dessutom att fredsfördrag blir mer hållbara när fler röster och perspektiv hörs, säger Karen Brounéus.
