På söndagen den 15 september höll de nordiska public service-bolagen SVT, DR, NRK och YLE en gemensam sändning för en debatt om bland annat det militära stödet till Ukraina, hur säkerhetsläget i Norden har påverkats av Putins krigföring och de nordiska ländernas relationer till USA. 

I centrum stod fyra herrar i kostym: försvarsminister Pål Jonson (Moderaterna) från Sverige, utrikesminister Espen Barth Eide (Arbeiderpartiet) från Norge, utrikesminister Lars Løkke Rasmussen (Moderaterne) från Danmark samt undervisningsminister Anders Adlercreutz (Svenska folkpartiet) från Finland.

Gemensamt för samtliga fyra länder är att de ingår i Nato, varpå Finland och Sverige är de två senaste medlemsländerna. Tillsammans under programmet försvarade de ett slags nordisk linje i svarsåtgärderna på Rysslands invasion av Ukraina.

Islands perspektiv saknades

Någon representant från Island (vare sig public service-bolag eller politiker) medverkade inte, vilket kan förefalla anmärkningsvärt med tanke på att Island, liksom Norge och Danmark, varit Natomedlem sedan 1949. Med andra ord var det isländska perspektivet totalt frånvarande.

Upplägget var till en början ändå relativt lovande, på det stora hela. Ambitionen tycks ha varit att bredda den försvarspolitiska debatten i allmänhet och blicken mot situationen i Ukraina i synnerhet, men frågan är huruvida debattämnet fördjupas? 

Jag tillhör dem som menar att premissen för hela upplägget snarare befäste militarismen som ett postulat. Visserligen inkluderades kritiska perspektiv från forskare främst Frida Stranne och Julie Wilhelmsson, från civilsamhället Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds och från oppositionen Marie Sneve Martinusson, partiledare för Rødt), men det var inte de kritiska perspektiven i fråga som var utgångspunkten. 

Militarism som röd tråd

Den militaristiska axiomen löd som en röd tråd, inte minst genom den konsekventa framställningen av Nato som en sorts välsignelse åt folket, och inte som en aggressiv aktör som är djupt involverad i de händelseförlopp som slutligen utmynnade i Rysslands anfallskrig i Ukraina.

Ryssland – en fiende som företrädare från Nordens regeringar säger sig vilja bekämpa genom mångmiljardbelopp på export av krigsmateriel till Ukraina under förevändningen att Ukraina ska ”vinna kriget”, trots att det inte finns några som helst exempel på att krig har vunnits på slagfältet, utan det slutar alltid vid förhandlingsbordet.

Frågorna som inte ställdes

Jag kan se minst tre genomgående sammanhängande problem i denna specialsändning, som är värda att uppmärksamma. Det handlar dels om historielösheten, dels oförmågan att skilja kriget från de underliggande konflikterna och dels vilka frågor som inte ställdes.

Public service-medierna gjorde ännu en gång vad de ägnat de senaste 2,5 åren åt, det vill säga, sedan Rysslands invasion i Ukraina inleddes: Nämligen att upprätthålla det enkelspåriga narrativet och den svartvita världsbilden att alla goda krafter (läs Västvärlden) finns på den ena sidan och alla onda (läs Ryssland) finns på den andra.

I realiteten handlar det om en rad intressen som driver på krigets vanvett. Det finns en rad olika aktörer i det internationella systemet som agerar och reagerar på varandras handlingar. 

Här hade specialprogrammet verkligen med förankring i freds- och konfliktforskningen kunnat fördjupa och försöka begripliggöra komplexiteten i konfliktdynamiken, i syfte att försöka formulera lösningsorienterade diskussioner om hur samtliga inblandade aktörer kan bidra till att skapa en stabilitet, byggd på långsiktighet och helhet.

I stället anpassas upplägget i debattform, som för övrigt nästan är den enda typen av offentliga samtal inom ramen för public service-medierna där man kan ventilera kritiska perspektiv på krigets händelseutveckling.

Oförmågan att skilja mellan kriget och de underliggande konflikterna illustrerades senast i SVT:s program 30 minuter under Anders Holmbergs utfrågning av Palestinas ambassadör Rula Al Mhaissen, som Fempers nyheter har skrivit om.

Kortsiktighet och historielöshet

Krig är alltid symptom på underliggande konflikter, men eftersom krig är visuellt är det lättare att rapportera vad man ser. Det kan man inte alls på samma tydliga sätt göra, när det gäller att skildra de underliggande konflikterna som förr eller senare riskerar att utmynna i krig. 

Putins krigföring i Ukraina inrymmer två dimensioner: dels relationen mellan Ryssland-Ukraina, dels den mellan Ryssland-Nato. Den förstnämnda hänger extremt mycket samman med Sovjetunionens sammanbrott, men den sistnämnda är betydligt svårare. Nato har sedan Berlinmurens fall expanderat österut, stick i stäv med de löften västvärldens ledare gav till Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjov – trots varningar från flera experter om att expansionen förr eller senare kommer leda till att konfrontationsytorna blir tajtare, spänningarna öka och slutligen utmynna i krig.

I stället för att låta programmet fördjupa det historiska perspektivet låter man än en gång kortsiktigheten och historielösheten dominera i namn av debatt.

De två ovan nämnda aspekterna leder till att en rad viktiga frågor utelämnades. Några exempel: Vad hade Nato kunnat göra för att förhindra Rysslands storskaliga invasion i Ukraina från början? Vad har Nato gjort i Ukraina de senaste 30 åren? Och hur ämnar våra företrädare från de nordiska regeringarna agera för att förhindra ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och Natoländerna?