Det såg så himla mörkt ut, då i början av sommaren. Visst minns ni? Med bara några månader kvar till valet kändes utgången närmast förutbestämd. Donald Trump var på väg tillbaka till presidentposten.

Joe Biden var blek och svag, hur kunde någon ens tro på en till mandatperiod med honom.

Rysningarna och skräcken vid bara tanken på fyra år till med Trump. Inför ännu mer öppen rasism, öppet stöd till Putin och ännu fler inskränkningar i kvinnors rätt att styra över sina egna kroppar. Och en demokrati som kanske faktiskt är på väg bort.

Nej, det går inte att underskatta vad som står på spel.

Men så kom den ödesdigra debatten, i slutet av juni när Biden gjorde bort sig så till den grad att det inte gick att fortsätta. Och sedan blev det klart. Spelplanen blev en annan, när Biden steg tillbaka.

Oddsen var inte de bästa, men ändå. Plötsligt fanns ett hopp. Kamala Harris, hon som stridit för aborträtt. Hon som tror på mänsklig rättigheter och antirarism.

Det är lätt att svepa undan diskussioner om presidentvalet i USA som en utrikespolitisk händelse som vilken annan. Varför bryr sig svenskarna så om amerikansk politik, liksom?

Men jag tänker att det nog aldrig har varit viktigare också för vårt land vad som händer i november. För när fake news, högerextremism och antidemokrati normaliseras i västvärldens mäktigaste land, då påverkar det också oss.

Det är ingen slump att SD har gått fram med stormsteg i takt med Trumps frammarsch sedan 2016. Hur högergiren hos svensk borgerlighet är på auktoritär framfart, hur förfäktandet av objektiv korrekthet i samhällsdebatten och tillbakagången i minoriteters rättigheter gått blixtsnabbt.

Nej, Trump styr inte över Sverige, men han har möjliggjort ett sätt att bedriva politik som ingen trodde var möjligt – även här. 

Därför fanns det fog för ett stort svenskt intresse, då i tisdags, när Harris mötte Trump i den så viktiga tv-debatten. Och som Harris briljerade. Som hon på helt rätt sätt kunde sätta Trump på plats i alla hans osanningar och märkliga resonemang. Nej, invandrare äter inte husdjur i Ohio. Nej, demokrater vill inte ha aborträtt efter att bebisar föds.

Och kanske viktigast av allt. Vilken befrielse det var att höra en politisk kandidat prata om konstruktiva, positiva lösningar. Om en framtid som är ljus. För visst känns det som att det kan bli riktigt bra om hon blir president – och inte Trump.

Nej, jag håller verkligen inte med Kamala Harris i allt. Men det är nästan egalt i sammanhanget. Det kan låta alarmistiskt, men vinner Trump kan både USA, världen och Sverige bli något helt annat. Jag vill inte ens försöka se den framtidsbilden framför mig.

Vinner Kamala Harris däremot, då vågar jag nog börja tro på framtiden igen. För USA, världen och ja, Sverige.