Den 30 september publicerade Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet sin 13:e rapport i sin tematiska serie om antisemitism i Sverige. Denna rapport som heter Antisemitism i Sverige efter den 7 oktober – upplevelser och konsekvenser – och som innehåller fem artiklar, varav tre är författade av Mirjam Katzin och Pontus Rudberg – är den allra första forskningsstudie i sitt slag och har studerat empiriskt hur svenska judars erfarenheter och perspektiv på antisemitism i Sverige sedan den 7 oktober 2023. 

Bakgrunden till den här forskningsstudien handlar om att antisemitism tidigare främst studerats som ett historiskt fenomen, varför vetenskapliga studier av samtida antisemitism varit begränsad. En utgångspunkt som aktualiserar frågan om antisemitism i Sverige och som motiverar en systematisk studie i frågan handlar om en rapport från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ), som fastslår att hatbrottsanmälningar med antisemitiska motiv i Sverige kraftigt ökade från 24 anmälningar hösten 2022 till 110 anmälningar hösten 2023 – motsvarande cirka 450 procent.

De huvudsakliga syften med rapporten, enligt rapportförfattarna, blir således att dels bidra med ett forskningsbaserat underlag till debatten om antisemitism i Sverige, dels att omvandla denna kunskap till en resurs för svenska lärare och annan pedagogisk personal. 

Rapporten baseras på 294 kvalitativa enkätsvar, 27 gruppvisa och individuella intervjuer och 136 medieartiklar. Dessa data har sedan på olika sätt utifrån på förhand bestämda metoder tolkats, analyserats och kritiskt diskuterats.

Bland de medverkande i enkätundersökningen var 59 procent kvinnor, 41 procent män, inga personer med andra könsidentiteter. 67 procent kom från Sverige, 25 procent från annat europeiskt land, 5 procent ett annat utom-europeiskt land och 3 procent från Israel.

Antisemitismens konsekvenser

Rapportförfattarna vill med studien bidra till en systematisk genomgång av antisemitismens konsekvenser. Studiens design beskrivs som ”unik” eftersom studien tar avstamp i något pågående, inte något retrospektivt. Det finns många aspekter.

Några viktiga teoretiska utgångspunkter är förståelsen att antisemitism handlar om majoritetssamhällets myter och föreställningar om den judiska befolkningen, inte judar (eller personer som uppfattas vara judar). Den kan antingen vara medveten eller omedveten.

Dagens antisemitism relaterar starkt till Palestina-Israelkonflikten, i vilket många judar upplever att de avkrävs ansvar för Israels agerande och att judar i allmänhet riskerar att utsättas för bestraffningar på grund av vad Israels regering gör. 

Rapporten tecknar bland annat fram en mångfacetterad bild som synliggör en komplex relation mellan judar i diasporan och Israel som världens enda judiska stat. Israel som land betraktat är något de allra flesta judar världen över på något sätt förhåller sig till, såväl positivt som negativt, såväl omfamnande som problematiserande. Det finns Israelvänliga, Israelkritiska och ambivalenta.

Kriget påverkar många judar känslomässigt

På så vis är det väsentligt att poängtera att judar inte är en homogen grupp. Många judar blir ändå känslomässigt påverkade av vad som sker i Israel och är ofta väl insatta i Israel–Palestinakonflikten, om än från varierande perspektiv, vilket framkommer i enkätsvaren. Rapportförfattarna skriver bland annat följande:

”En deltagare resonerar om att de egna rädslorna kan uppfattas som överdrivna, men framhåller att de bör förstås mot bakgrund av att modern som ensam i sin familj överlevde Auschwitz. Med hänvisning till Förintelsen förekommer även uttryck som att omvärlden ”borde ha lärt av historien” och inte låta den upprepa sig. Ett mindre framträdande mönster är att dra mer universella slutsatser av historien. En enkätdeltagare som i övrigt uttrycker solidaritet med palestinierna hänvisar exempelvis till Förintelsens lärdomar med påståendet att de inte kan reduceras till att enbart gälla judar, utan bör innebära ett generellt stöd för mänskliga rättigheter.”

En framträdande dimension i enkätsvaren handlar om historia, det vill säga, judiska kulturella trauman som kopplas till erfarenheter och berättelser om historiska förföljelser. Referenser till Förintelsen, pogromer, Polen 1968 och andra judiska erfarenheter av förföljelse är återkommande i svaren, och kopplingar görs mellan det förflutna och nuet. Enligt rapportförfattarna nämner flera deltagare att deras upplevelser är präglade av ”generationstrauma”, ”en ärvd rädsla”, ”kollektiva erfarenheter av otrygghet” eller beskriver att ”kulturella trauma vi judar bär på aktiveras vid sådana här tillfällen”. Flera personer nämner att de är lättade över att föräldrar som överlevt Förintelsen är bortgångna och inte behöver vittna samtiden.

En av rapportens slutsatser är att det finns en utbredd rädsla för ökad antisemitism i Sverige, i spåren av kriget längs Gazaremsan, och därför måste samhället lära sig att identifiera och ”undanröja” antisemitiska tendenser.