Du har varit opinionsbildare, journalist, författare, föreläsare och debattör i många år. Hur började din karriär?  

– Allt började med blogg och sociala medier! Jag började sedan, i slutet av mina tonår, arbeta på lokaltidningen Folkbladet i Norrköping där jag skrev reportage och krönikor. Därifrån växte mitt engagemang för jämlikhetsfrågor genom debattartiklar och liknande, för att sedan bli uppsnappad av Expressen där jag började jobba som reporter 2015. Men jag har alltid varit någon form av “debattör” enligt min familj – som fick stå ut med mina eviga diskussioner om allt mellan himmel och jord, haha. 

Du är insatt i genusfrågor. Hur uppkom engagemanget och intresset för genus- och jämställdhetsfrågor?

– I och med att jag själv växte upp i påtaglig machokultur och blev mobbad av andra killar på grund av hur jag var som kille fanns tankarna där från tidig ålder. Varför accepteras jag inte som en av grabbarna? Är jag för känslig? Får jag skylla mig själv när de ger sig på mig?

– Det handlade delvis om våld, hot och kränkningar som riktades mot mig, delvis om hur våld, hot och kränkningar påverkade andra omkring mig och delvis om när min mamma berättade för mig i mina tidiga tonår att hon och mormor drabbats av våld, hot och kränkningar av min morfar. Det gick inte att ducka kopplingen till machokultur där genusgrupper ställs mot varandra. Jag har också haft turen att lära känna andra engagerade eldsjälar under åren som jag lärt mig av och lutat mig mot. 

Hur kom du på idén att skriva boken ”Typiskt killar”? 

– Efter min debut Mansboken som riktar sig till unga ville jag skriva något för oss i vuxenvärlden. Jag vill gärna ha barn och som en sann GAD-person har jag länge oroat mig för hur jag skulle bli som förälder. Orostankar om att inte kunna leverera i praktiken det jag hela tiden pratar om – att förebygga och motverka machokultur – blev lite av den röda tråden till Typiskt killar.

– Hur gör jag om jag får en son? Tänk om jag misslyckas med att fostra honom att leva jämställt? Så jag djupdök i den forskning, de studier och rapporter och allt däremellan jag kunde hitta för att sammanfatta så många verktyg som möjligt till vuxna, inklusive mig själv. Tanken är att den ska få bli en del av arsenalen hos föräldrar, skolpersonal, idrottsledare och alla andra som har med kids, i synnerhet killar, att göra. 

Boken genomsyras av begreppet machokultur. Att det är roten till destruktiva normer för män som skapar många samhällsproblem. Hur uppkom den och hur gör vi oss av med den, förutom att motverka machokulturen tidigt, för föräldrar som uppfostrar våra söner? 

– Så långt vi kan blicka tillbaka finns könsroller ständigt närvarande. Uttryck för dessa roller förändras med tiden, men en grundläggande, traditionell eller konservativ idé om skillnad mellan könen har alltid varit uppenbar och rotad. Ibland innebär dessa roller stereotyper, ibland rotar sig också destruktiva förväntningar. När det gäller machokultur ser vi tydliga kopplingar till vissa idéer om maskulinitet som har spårat ur. En idé som att vara “självsäker” kan ibland landa i ett sunt förhållningssätt till sig själv men i ett annat rum radikaliseras till ett enormt entitlement och en osund övertro på sig själv, till exempel, säger Atilla Yoldas och fortsätter:

– Det handlar om hur vi värderar olika normer och hur dessa i vissa rum används för att få makt, övertag eller andra fördelar. Jag tror den uppkom för att säkra makt till män, likväl som den fortsätter reproduceras av olika skäl – makt och osäkerhet. Vi måste stoppa den både retroaktivt och förebyggande för att få bukt på problemen som medföljer, som psykisk ohälsa, självmord, våld, sexuellt våld, homofobiska hatbrott och så vidare. Hårda konsekvenser och straff, sårbara samtal, kunskapsspridande, folkbildning, exitrörelser för gängkriminella, nattvandring, terapi, handlingsplaner i skolor och idrottsföreningar, normkritik, genusmedvetenhet och massor därtill. 

Machokulturen finns överallt. I media, TV-spel och skolan exempelvis. Hur kan vi påverka medierna som förmedlar och normaliserar dessa normer? 

– Genom att kräva ansvar. Skriv debattartiklar och insändare. Skapa alternativ och representation själva. Vi kan höra av oss till producenter, företag och medier. Uppvisa normkritik på de sätt vi kan. Döm inte unga som fastnat för sådan media, prata välkomnande och förstående angående innehållet. Uppmuntra att betrakta medierna med genusglasögon. Vi vet att vi påverkas av populärkulturen och det är inte ovanligt att vi blir underminerade av den när vi försöker förändra normer. Det är absolut inte lätt, men att leda kritiska samtal kring populärkulturens skildringar är det minsta vi kan göra, säger Atilla Yoldas.

Då och då förekommer diskussioner om biologi som förklaring till könsnormerna medan du menar att den har en väldigt liten betydelse för könsnormerna – att det snarare handlar om sociala konstruktioner, kan du utveckla?

– Vissa debattörer överdriver biologiska skillnader och förminskar den sociala påverkan, snarare. Vi vet att det finns skillnader och att biologi påverkar oss, men det betyder inte att det styr oss – eller att vi skulle låta det styra oss utan ansvar. Vi kan inte prata om miljö utan arv, absolut, men också vice versa.

– Forskning visar likväl att vår biologi påverkas och förändras av sociala aspekter. Vår hjärna är plastisk och förändras. Det är viktiga perspektiv att få med när vi ofta hamnar i biologistiska diskussioner i stil med ytliga argument som “killar är mer aggressiva” eller överdrivna argument om testosteron. Det finns en del myter vi måste avliva här. För att inte glömma: miljön är det vi faktiskt kan förändra. Där har vi ett enormt ansvar att lägga den större delen av vår energi, tycker jag. Vilka normer reproducerar jag? Hur påverkar jag andra killar och män omkring mig? Vilka andra vägar vill jag trampa upp för oss? 

Boken är skriven främst som en handbok till föräldrar och hur de ska uppfostra sina söner till jämställda män. Borde man skriva en liknande bok fast för döttrar och hur de uppfostras till att kräva och sträva efter jämställdhet och bli rättvist behandlade? 

– Det tycker jag låter som en bra idé! Men det är inte min plats att ta. Jag riktar mig främst till andra killar och män eftersom jag tillhör gruppen och vill ta ansvar för att vi ska ta oss i en mer jämställd och rättvis riktning och att vi inte ska köpa machokulturens normer, säger Atilla Yoldas och tillägger:

– Vår skit ska inte gå ut över tjejer, kvinnor, icke-binära eller några andra. Samtidigt vet vi naturligtvis att det finns normer som många flickor lär sig tidigt som likväl är hämmande eller skadliga, där behövs också alternativ och kritiska förhållningssätt. 

Hur kändes det att vara så personlig, ja nästan privat, och skriva om dig själv i förhållande till machokulturen? Att du rannsakade dig själv, skrev kritiska saker om dig själv och att du inte alltid själv gått emot machokulturen?  

– Att vara sårbar och självrannsakande är något jag uppmuntrar unga och vuxna omkring mig, både i mitt arbete och privat, så det känns givet att jag också ska sträva efter dessa saker. Jag har också märkt att det går mycket smidigare att nå fram och få andra att öppna upp sig när man själv är personlig, nästan privat. Det är viktigt för oss om vi vill komma framåt. Jag skäms över att jag varit passiv i situationer när jag var yngre, när jag borde stått upp för mig själv eller andra, till exempel. Och jag är övertygad om att jag inte är ensam i den känslan. Om vi tillsammans kan använda den erfarenheten konstruktivt framöver är det viktigt att vi pratar om det. 

Det är mycket fakta, statistik och forskning i boken, har det varit mycket researcharbete?

– Jag söker och håller mig så uppdaterad jag kan kring forskning, studier, rapporter, undersökningar och enkäter från svenska och internationella organ och myndigheter. I och med att det här är min hjärtefråga har jag också ett stort intresse för att lära mig mer och söka kunskap, och baserar allt mitt engagemang i den forskning vi har att tillgå. 

Slutligen, boken är väldigt bra och du besitter mycket kunskap och det skulle vara kul att läsa fler böcker skrivna av dig. Har du någon tanke (plan) på att skriva fler böcker? 

– Åh, tusen tack! Det gör mig väldigt glad att höra att det landar så hos dig. Jag har massor idéer och är glad att jag har förlag som tror på mig. Det kommer definitivt fler!