Jag hade faktiskt inte tänkt skriva mer om Anna Kinberg-Batra, skriver Göran Greider i Dalademokraten. Men så gör han det ändå och skriver bland annat att vi lever i en era där de allra översta skikten, i stat och näringsliv, drar ifrån och förefaller tillhöra en oberörbar olymp. Skatterna sänks för de rika. Och topptjänstemän går skadefria trots att de brutit mot grundlagen.  

Jag hade inte heller tänkt skriva om AKB  men så gör jag det ändå. För jag ställer mig frågan – hur kunde det gå så här?

När man tar del av fakta så verkar det ju minst sagt obegripligt. Hon har utannonserat en tjänst genom att hänga upp en lapp i receptionen. Bara den person hon ville ha fick reda på det och kunde söka tjänsten. En annan tjänst utannonserades inte alls utan en vän anställdes direkt. En tredje tjänst fick en annan vän, trots att hen saknade den akademiska utbildning som krävdes i annonsen.

Jag tror inte AKB är uppfylld av lust att fuska och medvetet mygla. Jag tror hon tycker hela historien är ytterst pinsam. Men jag tror också att hon har svårt att förstå uppståndelsen. Jag tror nämligen att hon ville väl. Hon ville ha bra personer omkring sig. Personer som hon litade på, som hon kände  sedan tidigare, som hade samma tänkesätt och värderingar som hon. Personer som hon kunde bygga ett vinnande team med. Allt för Stockholms och stockholmarnas bästa. 

Och då gjorde hon som man brukar i de kretsar hon finns. Och som hon har lärt sig redan som ung, i tiden i Moderata ungdomsförbundet.  Hon byggde sitt lag. Att detta sedan krockade med andra, juridiskt förankrade paragrafer, ja till och med grundlagen, hade hon nog överhuvudtaget inte tänkt på.

Därför var hennes reaktion också just denna – Tänkte inte på det….  Och hon lovade bot och bättring och att hon de kommande årens förordnande skulle ägna hela sin tid åt att återupprätta förtroendet. Det skulle ordna sig. 

Det gjorde det inte. Och nu är hon alltså placerad på Elefantkyrkogården med 122 000 kr i månaden tills hennes förordnande går ut, dvs hon kan lyfta lön i fem år till. Finns det någon som kan tycka att det är ok? Ja det måste det ju göra eftersom Kyrkogården finns. Det sägs vara en form av anställningstrygghet eftersom det kan skifta snabbt i politiken och tjänster som tillsätts av regeringen kan ändras med en ny regering.

Precis – verkligheten kan ändras för många med en ny regering. Särskilt för människor som behöver samhällets stöd och/eller som jobbar i en offentligt  finansierad verksamhet. Till exempel personer som arbetar inom vård och omsorg, eller i skolan, eller med folkbildning, eller med naturvård. Besparingar och nedskärningar och avskedanden duggar tätt och någon Kyrkogård med bibehållen lön i 5 år syns inte till.

Och snart ska det till och med bli kriminellt att be om hjälp.  Regeringen har tillsatt en utredning som ska ta fram förslag på förbud mot tiggeri. De som förordar ett tiggeriförbud brukar säga att ingen människa ska behöva tigga för sin försörjning.

Nej, igen borde behöva det. Det är inte människovärdigt. Men ett tiggeriförbud löser ju inte den frågan. Den flyttar bara problemet till andra länder. Det handlar alltså om är att vi inte vill se tiggare på våra svenska gator. Vi vill alltså slippa se. 

Det är som när den nya utrikesministern, Maria Malmer Stenergard, stolt deklarerar att det inte längre kommer flyktingar till Sverige och att de som redan är här, men inte ser ut som oss, ska åka tillbaka till sina egna länder. Fuck-off- kapital, pengar för återvändare, erbjuds. Allt blir ju mycket enklare när vi alla ser likadana ut, säger utrikesministern.

Och nivån på bistånd till människor i andra länder sänks nu också drastiskt och kommer att hamna under FN:s och EU:s lägstanivå på 0,7 procent av BNI. Regeringen säger att biståndet ska gå till de som verkligen behöver det men väljer att lägga den största delen av pengarna på Migrationsverkets tomma flyktingbostäder.

Det är som om världen utanför det egna synfältet inte finns. Som om de ökande orättvisorna, i Sverige och i världen i övrigt,  som om krigen och klimatkrisens konsekvenser inte finns, som om människor som flyr hade andra alternativ. Eller som om Landshövdingsresidenset i Stockholm var en koncernledning.

Så jag får nog instämma i Göran Greiders bedömning; vi lever i en era där de allra översta skikten, i stat och näringsliv, drar ifrån och förefaller tillhöra en oberörbar olymp.

Gudrun Schyman, frilansfeminist och klimataktivist