För att travestera den populära plakattexten, I can’t believe I still have to write this shit. I min första krönika här i Fempers tänker jag nämligen skriva om aborträtten i Europa, närmare bestämt i Polen.

Det är nu oktober 2024 och det har gått över ett år sedan polackerna röstade bort den kvinnofientliga PiS-regeringen. Den nya premiärministern Donald Tusk lovade att legalisera abort inom hundra dagar. Ändå har inget hänt sedan dess. Tusk lyckades inte ens stoppa sin konservativa koalitionspartner, konservativa partiet PSL, från att i juli rösta ner lagförslaget om att upphäva domen från 2020 som tog bort möjligheten att göra abort ens om fostret har allvarliga skador.

För kvinnor och flickor i Polen är det naturligtvis ett stort svek. Under sina tio år som EU-parlamentariker belyste min företrädare Malin Björk outtröttligt de dödliga effekterna av det polska abortförbudet, men också om den kraftfulla kvinnorättsrörelsen under paraplynamnet Strajk kobiet (”kvinnostrejk”, ungefär). Nu är det min uppgift att föra kampen vidare.

Den här veckan uppmärksammar EU-parlamentet en viktig FN-rapport om det polska abortförbudet med utgångspunkt från 1993, då de första inskränkningarna av aborträtten gjordes efter murens fall. I rapporten skräds inte orden.

Det konstateras att kriminaliseringen av abort orsakar kvinnor fysiskt och psykiskt lidande som kan utgöra tortyr. Abortförbudet bryter också mot de mänskliga rättigheterna, som rätten till hälsa och jämlikhet. Det leder också till att kvinnor utför hemliga och farliga aborter på egen hand.

I rapporten ges några tydliga rekommendationer: Avkriminalisera abort, erkänn abort som en grundläggande rättighet, garantera kvinnor tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa.

Och i väntan på en ny lagstiftning borde den sittande regeringen införa ett moratorium på den nuvarande lagen, så att varken en kvinna som vill ha abortvård eller någon som hjälper henne med det ska straffas.

Rapporten är viktig inte bara för polska kvinnor. Den också sätter en viktig praxis för oss alla om att abort är en mänsklig rättighet och att inskränkningar av denna rättighet inte bara kan utgöra diskriminering utan tortyr.

Vi kan inte sitta med händerna i kors tills Polen fått ännu en ny regering som kanske kan tänka sig att sluta utsätta kvinnor för tvångsgraviditeter. Det tänker varken Polens kvinnorättsrörelse eller vi som står i solidaritet med Polens kvinnor göra. Tvärtom. Kampen fortsätter.

Här i EU-parlamentet fortsätter jag Vänsterpartiets engagemang i det tvärpolitiska aborträttsnätverket All of us. Vi fortsätter att sätta aborträtten på dagordningen, så att alla ledamöter tvingas ta ställning. Vi kommer fortsätta slåss för att aborträtten skrivs in i EU:s grundlag.

Vi kommer att fortsätta bjuda in aktivister och stötta aborträttsrörelsen på alla sätt vi kan komma på. Det gäller inte bara i Polen, utan även i Malta och i länder som Italien där det i praktiken är nästan omöjligt att få tag på läkare som kan tänka sig att utföra abortvård.

Jag önskar jag slapp skriva om abortförbud. Men så länge inte alla kvinnor har rätt till sina egna kroppar tänker jag fortsätta med det.

Hanna Gedin (V), EU-parlamentariker, ledamot i jämställdhetsutskottet