Med Elisabeth Ohlsons bortgång har Sverige och världen förlorat en lika orädd som visionär röst som vågade utmana makten genom sitt omisskännliga bildspråk.

Hennes konstnärliga arv och rykte kommer att leva vidare genom hennes storslagna visuella bildkonst och de samtal som verken gav upphov till. En ständig påminnelse om vikten av att våga stå upp för varandra och för oss själva.

Ohlson, om någon, förstod fotografins omstörtande möjligheter och påverkanspotential, i synnerhet i frågor som rör normer, identitet och representation.

Ecce Homo ledde till internationellt genombrott

Det var med sin omvälvande utställning Ecce Homo (1998) som hon fick ett omedelbart internationellt genombrott och blev som självskriven in i svensk konsthistoria. Men utställningen skapade också vågor av reaktioner i såväl Sverige som världen utanför.

Utställningen bestod av tolv fotografier där hon avbildade Jesus i sällskap med HBTQ-personer ur moderna kontexter, inspirerad av Bibelns berättelser. Titeln Ecce Homo – latin för ”Se människan” – syftar på Pilatus ord om Jesus enligt Bibeln och är en referens till att se människans lidande och kamp.

Med inspiration från barockens bibliska målningar synliggjorde hon gaykulturen i ett nytt sammanhang, i syfte att väcka ett offentligt samtal om diskrepansen mellan kristendomens allomfattande kärleksförklaring till mänskligheten och kyrkans institutionaliserande förtryck mot de som inte anses passa in i dess konservativa världsbild. 

Med stor hantverksskicklighet kombinerade Ohlson det estetiskt behagfulla med politiskt laddad symbolik. På samma gång blev hennes kraftfulla konst på så vis både vacker och provocerande, och som betraktare får man ofta både ett känslomässigt och intellektuellt intryck. Med sina bilder talade hon direkt till åskådarna.

Ohlson släppte aldrig taget om den politiska och sociala kritiken i sin fotokonst. Tvärtom förblev hon trogen sina ideal om jämlikhet, social rättvisa och inkludering, och fortsatte att utmana normer, ifrågasätta maktstrukturer och låta sina verk uppmana betraktaren att eftertänksamt reflektera över sina egna värderingar. 

Hennes inkluderande och normkritiska blick belyser mångfalden inom mänsklig erfarenhet, särskilt genom ett queert perspektiv, och hon arbetade konsekvent för att skapa utrymme för dessa berättelser.

Fotografiet var inte bara ett verktyg för att dokumentera, utan också för att skapa nya narrativ och därmed låta fotografier också bli berättelser. Med kameran som sitt vapen förvandlade Elisabeth inte bara bilder till konst, utan till kraftfulla berättelser som gav röst åt dem som sällan hörs. 

Hon inspirerade otaliga andra att våga vara sig själva i en omvärld där det ofta kräver mod.

Elisabeth Ohlson blev 63 år.