De är samhällets mest osynliga. De som håller våra kontor rena, våra parker utan skräp.

Det handlar om städare och lokalvårdare, de som mest ses som ett slags inventarier. Och det säger så himla mycket om hur ojämlikt vårt samhälle faktiskt är.

Ysabel Saavedra Nilsson berättar i Svenska dagbladet (2/10) om en incident för några år sedan, när hon städade på Arlanda. En kväll blev hon inlåst i restaurangen när chefen glömt berätta att glasdörrarna stängs vid en viss tid. Hon berättar hur hon bankade på glaset, hur hon grät i panik. Men de som gick förbi utanför, resenärerna som just landat, de bara tittade på henne och fortsatte obemärkt framåt.

Och hon är bara en av flera som höjt sin röst på sistone för den dåliga behandlingen som lokalvårdare får. På kontoren, där de sällan får ett ”hej” från chefen. Inte ses som en av de andra i personalgruppen. Ofta inte räknas rent bokstavligen, vid kontorens brandövningar.

”Man ses inte som en person. Man blir först ledsen, men sedan arg. Det får mig att tänka på hur människor är uppfostrade”, säger Ysabel Saavedra Nilsson.

Just synen på de som städar, de allra lägst stående som ”inte riktigt människor” har gamla, förlegade anor. Då när Sverige fortfarande var urfattigt, innan välfärdssamhället skapades, var det så här klassklyftorna kunde rättfärdigas. De utarmade, daglönarna, tjänstefolket, självklart var det helt i sin ordning att de inte hade samma behov som de rikare. Självklart var de lägre stående, inte rationella, inte förnuftiga. Ja, var inte torparna, backstugusittarna och fattigbönderna egentligen ett slags barn?

Något hände när Sverige blev mer välmående, då när klasskillnaderna minskade under 1900-talet. Det och att svenskarna – oavsett bakgrund – gick i samma skolor, bodde i samma bostadsområden. Människor var visst inte så olika bara på grund av deras ekonomi.

Enligt en ny rapport från Oxfam är det tydligt att vårt land på väg tillbaka till ett mer förmodernt Sverige. Sedan förra mätningen rasar Sverige från det tionde mest jämlika landet i världen till plats 24. 

Vi är alltså på väg bakåt. Och med allt större boende- och skolsegregation, med en växande polarisering och med allt färre mötesplatser, cementeras klassklyftorna allt hårdare. De ”som städar”, de som bor i utsatta förorter och de mest utsatta blir en andra klassens svenskar. Lägg därtill den skarpa högergiren i svensk politik, där invandrare – och särskilt muslimer – ses som en annan klassens människor. Ska de inte bara vara glada att få jobb här i Sverige? Ska de inte vara beredda att ta vilken lön och vilket bemötande som helst?

Nej, det är skrämmande, det som sker. För samtidigt verkar de mänskliga rättigheterna, de som FN på global nivå antogs för att garantera att alla människor ska ha samma värde, vara på utdöende. I torsdags, den 24 oktober, inträffade FN-dagen, i år knappt utan någon uppmärksamhet alls. 

Att högerregeringen inte vill prata mänskliga rättigheter, minskade klassklyftor eller jämlikhet är kanske inte konstigt – men var finns den breda vänstern? Var finns alla liberaler som tror på rättigheter och rättvisa?

Nu när lokalvårdarna protesterar mot den dåliga behandlingen, låt oss bli fler som hjälps åt att lyfta frågorna, delta i kampen. Låt oss bli fler som står emot ojämlikheten, som vill gå framåt i stället för bakåt.