Donald Trump vinner presidentvalet i USA. Och den här gången vann han inte bara tillräckligt många elektorsröster, utan även den så kallade ”popular vote”.

Republikanerna ser dessutom ut att göra stora landvinningar i både senaten och representanthuset. Det innebär stora möjligheter för Trump att kunna genomföra stora förändringar under minst två års tid.

Jag tillhör dem som inte är ett dugg förvånad över Trumps och Republikanernas valseger, med tanke på hur fruktansvärt illa Demokraterna har drivit sin valrörelse. President Joe Biden fick kasta in handduken under förnedrande omständigheter.

Vice president Kamala Harris tog över rodret bara några månader innan valutgången, utan en ordentlig intern process inom partiet. Några interna debatter hanns helt enkelt inte med, hävdade man. Det var bråttom att mobilisera alla krafter och alla blev tvungna ställa sig bakom Harris kandidatur, annars skulle Trump vinna valet.

Som USA-kännaren Frida Stranne påpekat flera gånger, har de optimistiska tongångarna runt Harris i hög grad baserats på önsketänkande, inte på observationer och analyserande kring vad USA är för land, hur politiken formats, hur demografin ser ut och hur Demokraterna i det avseendet har varit i otakt med flera väljargrupper.

I stället har man åtminstone i Sverige förfärats av det ena utspelet av Trump efter det andra, men i USA är man inte lika brydd kring det. I det här valet brydde sig väljarna mer om privatekonomin och mindre om hur USA uppfattas i resten av omvärlden.

Till en början rycktes många okritiskt med i den kollektiva entusiasmen runt Harris. Som Kajsa Ekis Ekman påpekade i sin krönika på Dala-Demokraten (28/8): om det fanns något gemensamt med Harris anhängare – inte minst i Sverige – så var det att många upplevde att Harris förmedlade en känsla av hopp, men det förekom nästan inga seriösa diskussioner om vad hon förväntades uträtta om hon skulle bli vald.

Det var som om Demokraterna försökte upprepa tongångarna från valet 2008, när Barack Obama blev vald. Där och då förkroppsligade han bevingade ord som ”hopp” och ”förändring” i ett USA som ville bort från George W. Bush. Dock lyckades inte Obama infria flera viktiga vallöften och den besvikelsen kom i stor utsträckning att bädda för Trumps valframgång 2016. 

Demokraterna – ett etablissemangsparti?

I podden USA & Co förutspådde Stranne tillsammans med Taimaz Ghaffari en viktig underliggande utvecklingsinriktning. Efter valutgången, oaktat resultatet, kommer Demokraterna att ha svåra interna konflikter och motsättningar att hantera under kommande mandatperiod, kanske till och med lång tid framöver.

Den centrala orsaken handlar om att att många i USA uppfattar att Demokraterna, trots sin historiska koppling till flera progressiva idéer och sociala reformer, framstår alltmer som ett etablissemangsparti vars företrädare är mer intresserade av att bevara sina positioner inom systemet än att utmana och förändra

Inflytelserika dynastier, som till exempel Clinton och Obama, har skapat bilden av ett parti där makten ärvs och koncentreras till en elit, snarare än att representera allmänintressen hos ”vanliga” medborgare.

Inom Demokraterna finns dessutom täta, starka band till resursstarka lobbygrupper, stora företag och Wall Street. Under de senaste årtionden har man fått betydande ekonomiska bidrag från kontakter inom finansvärlden, tekniksektorn, massmedierna och Hollywood, något som gjort att väljargrupper uppfattar att Demokraterna låter sig påverkas av samma särintressen som också stödjer Republikanerna.

Cheney – en symbol för det korrupta systemet i Washington

Förvisso bör man inte tvärsäkert peka ut några så kallade ”defining moments” mitt under en valrörelse, men ändå råkade jag göra just det. Redan i september noterade jag en vändpunkt som kom att ha en mycket större betydelse än vad man tror vid första anblick.

Det var när tidigare vice president Dick Cheney gav Harris sitt stöd och hur hon tog gladeligen emot det. Men inte bara det. Mot slutet av valkampanjen poserade Harris med Dick Cheneys dotter, Liz Cheney, vilket gjorde mig tämligen övertygad om att Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet. 

För väldigt många betraktas Dick Cheney som en symbol för det korrupta ”system” i Washington, som anses främja elitistiska särintressen i allmänhet och det militärindustriella komplexet i synnerhet. En krigshök, helt enkelt.

Att han övergav Republikanerna till förmån till Demokraterna i valet strax efter att Harris utnämnts till Demokraternas presidentkandidat tydde på att han inte ändrat sina konservativa värderingar och åsikter. Tvärtom handlade det högst sannolikt mer om att det förelåg strategiska bevekelsegrunder och att han såg större reella påverkansmöjligheter med Harris som president än hos Trump.

Priset för att ta emot hans stöd innebar att ett betydande väljartapp och att bilden av Harris som en enande kandidat kom att undergrävas. Att ta emot stöd från Cheney innebär risker att bli associerad med den aggressiva utrikespolitik han ansvarade för, särskilt då USA:s invasion av Irak.

Att acceptera stödet från honom kan desto mer tolkas som att man ämnar bedriva en fortsättning på samma typ av politik som han gjorde – vilket kan avskräcka väljargrupper som anser att Washington borde ha dragit lärdomar från det förflutna. 

Vag och otydlig kandidatur

Washingtons ”ändlösa” krigföringar runtom i världen har kostat USA:s skattebetalare miljarder dollar stundligen och årligen. Detta, samtidigt som välfärdssystemet på flera håll – inte minst infrastrukturen – inom det egna land är extremt eftersatt.

När tidigare ”progressiva” profiler inom Demokraterna, som Robert Kennedy jr. och Tulsi Gabbard valde att stödja Trump, sade båda retoriskt att ”Harris startar krig, Trump avslutar krig”. Ett påstående som trots allt lockade många väljargrupper som är less på att miljarder dollar pumpas in i krig samtidigt som fattigdomen breder ut sig i de delstater som man föraktfullt kallar ”fly over states”.

Krigströttheten bland många amerikaner och sårbarheten i det amerikanska samhället blev smärtsamt tydlig i samband med orkanen Helene och hur den skördade offer i flera delstater. Det är inte en slump att många därför tvivlar på det fortsatta ekonomiska och militära stödet till Ukraina.

Det är inte utan anledning att Trump raljerade över Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och kallade honom för ”tidernas bäste försäljare” (”Varje gång han kommer till vårt land åker han sedan hem med 60 miljarder dollar”).

Givetvis är Cheneys stöd till Harris inte den enda orsaken till Demokraternas valförlust. Det samverkar i kombination med en rad andra faktorer, såsom att Harris under valrörelsen uppfattades som en vag och otydlig kandidat som vänder kappan efter vinden i för väljarna viktiga frågor, till exempel gällande fracking (Pennsylvania) och gränskontrollerna i Söder (Arizona)

Ju längre kampanjen gick, desto mer framstod hon i väljarnas ögon som om hon – likt Hillary Clinton 2016 – befann sig kvar i det gamla medieträsket, försökte vinna allt och alla, samt talade politiskt korrekt utan att ha någon genuin ideologisk eller visionär drivkraft bakom orden.

Kom ihåg några viktiga saker: Harris var bland de första att hoppa av Demokraternas interna valprocess 2020, hon drabbades av låga förtroendesiffror under sin tid som vice president under föregående mandatperiod och i praktiken blev hon utsedd av partieliten, inte av gräsrötterna, efter att Biden steg åt sidan.

På ett avgörande vis vill jag tro att Cheneys stöd bidrog till att befästa och bekräfta bilden av ett parti som utgör ”etablissemanget”, vilket i sin tur som möjliggjorde för Trump att odla myten av sig själv som den rebelliska miljardären som bryr sig om arbetarklassen och skapade ett narrativ om en ”hjältes återkomst” (till Vita huset). Frågan är bara vad som kommer att hända om Trumps väljare blir besvikna på honom.

I en valrörelse finns egentligen bara två grundberättelser: För den som har makten handlar det om hur man vill fortsätta att göra landet ännu bättre. För den som inte har makten handlar det om hur man vill rädda landet från ett gäng inkompetenta dårar.