I maj 2023 fick vi äntligen tillstånd att ställa ut Elisabeth Ohlsons verk i EU-parlamentet. Första försöket var 23 år tidigare då min företrädare, EU-parlamentarikern Marianne Eriksson nekades ställa ut Ecco Homo.

Trots att Elisabeth Ohlson var så känd i Sverige var det många som inte kände till henne i EU-parlamentet, inte ens i mina queer- och feministiska politiska kretsar. Men nu var det dags, och jag har aldrig upplevt någon utställning i EU-parlamentet som fått sådan uppmärksamhet som Ohlsons utställning.

Överväldigande var det positivt, men vi möttes också av en del aggressiva reaktioner. Kvällen innan öppningen försökte EU-parlamentets administration plocka ner två av verken och jag fick rusa ner och fysiskt ställa mig framför tavlorna för att stoppa dem. 

Utställningen blev en succé

Utställningen blev en succé. Det var så fint att se alla förvånade och sedan öppna, nyfikna ögon. Jag fick se hur Ohlsons verk träffade stressade EU-politiker och deras rådgivare – och förflyttade positioner.

Ohlson kom ner till invigningen och höll också ett seminarie samma vecka. Hon tolkade bilder, pratade om kärlek, kamp, rättvisa, jämlikhet, om en vackrare framtid. Hon var briljant. Såklart. 

Det är svårt att förklara, men också jag träffades lite oväntat av verken – igen. Jag har i många år arbetat i EU-parlamentets ganska fientliga politiska rum för hbtqi rättigheter, för kvinnors rättigheter, för flyktingars rättigheter. Jag har fått min beskärda del av attacker och hat. Jag har knutit nävarna och spänt axlar och käkar. 

Men så kommer Elisabeth Ohlson med sina verk och skapar, eller tar, en självklar plats. Inte med frustration eller ilska, inte som en liten add-on, utan i centrum av ’skapelsen’. Vilken grej. Det är som en gåva, även för oss som inte tror på Jesus.

Verken är självklara, de ber inte om lov att få ta plats, de bara gör det. Stolta, kärleksfulla, vackra. Att uppleva Ohlsons verk i EU-parlamentet fick mig att släppa ut mina knutna nävar och att släppa ner axlarna. 

Ohlson flyttade fram positionerna för oss homo- trans- och lesbiska. I lejonkulan, mitt i kristenheten. Men flera av de andra dukarna hon valde att ställa ut i EU-parlamentet var minst lika starka. Hennes porträtt av kvinnor – aldrig har vi väl varit vackrare och starkare, gladare, sexigare!

Och duken med gränsvakterna som å ena sidan trycker iväg båten med skyddsökande, men som i havets spegelbild i själva verket hjälper dem ombord på räddningsbåten. Så självklar. Rakt in i hjärtat. 

Och så det här med Ohlsons entusiasm. Efter två dagar i Bryssel hade hon redan planer på hur en utställning skulle kunna utformas med mindre format för att resa runt och träffa ny publik i länder som Polen, Litauen och andra länder där lokala hbtqi-rörelser arbetar för att stärka mänskliga rättigheter. 

Vi är så många som fått kraft och mod av Elisabeth Ohlsons verk. Vi hade behövt ännu mer av henne i Europa nu när nationalister och konservativa krafter gör allt för att förminska våra liv och förstöra framtiden.

Tomrummet Ohlson lämnar kan vi inte fylla, men vi kan bära med oss den nyfikenhet, ömsinthet och självklarhet hon gav oss genom sina verk. Och jag tänker mig att hon nog hade tyckt om att se hur vi strävar på för en vackrare värld ”här nere”. 

Tack för allt. 

Rest in power Elisabeth Ohlson.

Malin Björk, Göteborgare, Brysselbo, och tidigare EU-parlamentariker för Vänsterpartiet