Nyheter

Att söka hjälp kan vara vägen ut

Renée Andersson på Sveriges kommuner och regioner SKR har varit med och sammanställt unik data om våldsutsatta som sökt hjälp hos socialtjänsten.

För första gången har Sverige nationell statistik över kommunernas - socialtjänsternas - arbete för våldsutsatta personer. En kartläggning som omfattar över 3 000 personer som har sökt hjälp på grund av våld visar att nästan alla är kvinnor, en av fem har utsatts för mycket grovt våld och att stödet från socialtjänsten gör stor skillnad. Men mörkertal förblir en utmaning.

– För första gången har vi nationell statistik över kommunernas arbete med våldsutsatta. Syftet är att kommunerna ska kunna använda resultaten för att göra ett ännu bättre kvinnofridsarbete framöver, säger Renée Andersson, som har arbetat med sammanställningen på Sveriges kommuner och regioner SKR.

Och det märks att viljan finns, menar Renée Andersson, som har sett att kommunerna har jobbat hårt för att samla in uppgifter till datamaterialet.

Detta trots att många kommuner brottas med både personalbrist och brist på pengar, vilket gör att enskilda socialarbetare måste prioritera hårt. 

– I många fall har det varit samma socialsekreterare som har satt ihop informationen som möter de våldsutsatta kvinnorna. Det visar på ett stort engagemang i frågan, säger Andersson.

Få äldre kvinnor söker hjälp

I undersökningen framkommer en del av de uppgifter som kvinnojourerna i Sverige har rapporterat under decennier. Nämligen att de flesta våldsutsatta är kvinnor (94 procent) och att förövaren för det mesta är en partner eller före detta partner. 

De flesta som söker hjälp hos socialtjänsten är unga mellan 25 och 44 år. Väldigt få personer över 65 år kommer till socialtjänsten på grund av våld. Här tros mörkertalet vara särskilt stort.

Det framkommer också att en av fem våldsutsatta har blivit utsatta för mycket grovt-  och potentiellt dödligt våld. 

Socialtjänstens stöd gör skillnad

Mest positivt är kanske uppgiften att 71 procent av de som har vänt sig till socialtjänsten tycker att situationen förbättrats efter det.

– Det är slående att så många faktiskt är nöjda med det stöd de fått och uppgett att det har gjort skillnad, säger Renée Andersson från SKR.

Totalt uppnås det som kallas ”det individuella förändringsmålet” helt eller delvis i 57 procent av fallen. I endast sex procent uppges en negativ förändring   

– Det här rör alla fall, både de som lever med pågående våld och de som sökt hjälp för det som brukar kallas eftervåld, vilket kan vara trauman från våld, så vi kan inte med säkerhet veta hur många det är som lyckas bryta upp från en pågående våldsam förövare. 

Stöd till våldsutsatta kräver tid

De som har störst chans att nå målet för stödet är de som får insatser under en längre tid. 

Och det är just en av de saker som kommunerna kan göra bättre, nämligen att försöka få till insatser under en längre tid. I rapporten framkommer nämligen att ju längre insatserna har pågått desto större chans att de har lyckats.

–  Att hjälpen får ta tid ökar chanserna för kvinnorna att kunna få ett liv fritt från våld, säger Andersson och tillägger: 

Sänkta trösklar för att söka hjälp

– Att 6 av 10 av de som har fått hjälp uppger att socialtjänstens stöd har haft stor eller helt avgörande betydelse hoppas vi kan leda till sänkta trösklar – att fler vågar söka hjälp. 

Ett annat förbättringsområde för kommunerna handlar om vilka som söker och får hjälp.

– Några kommuner har redan börjat titta på hur de ska kunna nå ut till äldre kvinnor som är våldsutsatta, eftersom så få kvinnor över 65 år söker hjälp. För här finns med största sannolikhet ett stort mörkertal.

Från kommunerna å andra sidan efterfrågas större möjligheter till samordning med andra aktörer i samhället. 

– Vi ser ju i undersökningen att en majoritet av kvinnorna som får hjälp har sökt sig på egen hand till socialtjänsten och en fjärdedel hänvisats till kvinnofridsteamen från andra delar inom socialtjänsten, säger Renée Andersson.  

Få kommer till exempel via hälso- och sjukvården (5 procent). 

– Därför är det viktigt att vården har rätt kunskap och ställer frågor om våld och vet var de ska hänvisa om patienten är utsatt. Många vårdverksamheter är duktiga på det här, men många behöver mer kunskap och bättre rutiner, säger Renée Andersson.