Jag är åhörare till ett av många panelsamtal under en intensiv vecka. Samtalet på scenen handlar just nu om arbetet med hiv-prevention, vad lagstiftare behöver göra, vilka satsningar som görs, vilka grupper som är mest utsatta, vilken finansiering som finns.

Helt plötsligt säger en av paneldeltagarna: ”Vi måste prata om att allt kommer att bli annorlunda i januari nästa år. Vi är nog inte riktigt kapabla än att förstå exakt hur mycket som kommer förändras. Transpersoner kommer att bli en av flera måltavlor, globalt. Så kallade gag rules, förbud att informera om abort, kommer införas igen för organisationer som vill ha finansiering från USA. Finansieringen kommer att förändras helt. Vi har ju redan sett förändringar från Sverige och från Nederländerna, nu kommer det komma fler förändringar. Vi kommer alla att få mycket svårare att arbeta.”

ILGA-konferens i Kapstaden

Jag är i Kapstaden. Det är den internationella hbtqi-rörelsens paraplyorganisation, ILGA, som har sin världskonferens här. Jag är framförallt här för att delta i en förkonferens med Global Equality Caucus, en organisation som samlar parlamentariker som vill arbeta för hbtqi-frågor globalt.

På plats är bland annat en hel delegation från Uganda. Den enda parlamentarikern i Uganda som röstade mot Ugandas nya anti-hbtq-lag, Fox Odoi, har sällskap av flera kolleger, som vill försöka arbeta för förändring, men ännu inte publikt vågar stå upp för detta.

Här finns också parlamentariker från flera andra afrikanska länder, från några europeiska och latinamerikanska. Vi får inte ta bilder på publiken på seminarierna, eller ut över mingel där många personer riskerar att fastna på bild. För många av de som är här kan det vara farligt att synas på bild i det här sammanhanget. Istället poserar vi tillsammans med de som tydligt vill bli fotograferade framför en fotovägg. 

Tusentals politiska fångar i Venezuela

I en annan panel deltar jag tillsammans med bland andra Tamara Adrian, parlamentariker från Venezuela. Vi har träffats många gånger tidigare, på hbtqi-konferenser innan vi båda blev politiker (Tamara Adrian blev Venezuelas första öppna transperson som blivit vald till ett politiskt uppdrag när hon valdes 2015). Vi småpratar på vägen in. ”Hur är läget?”, säger jag. ”Flera tusen politiska fångar i Venezuela nu”, säger hon, ”varav runt 30 är mina vänner. Jag ligger lite lågt för tillfället, jag gör ingen nytta i fängelse…”

Fox Odoi får frågor från många, inklusive mig. Vi oroar oss för hans personliga säkerhet. Hans svar: ”Vi kan inte tillåta oss att bli intvingade i ett hörn där allt handlar om vår egen säkerhet. Det är det de vill. Lyckas de är allt förlorat.” 

Trots de enorma skillnaderna i villkor oss emellan har vi i princip samma analys av den globala politiska situationen och de utmaningar vi står inför, ihop. Samtalen i pauserna på konferensen handlar om det som deltagaren i panel om hiv-prevention tog upp i sitt inlägg.

Vi minglar en kväll i vackra lokaler, i ett konstgalleri. Nederländernas ambassadör hälsar välkomna. Hon är stolt över att Nederländerna så länge har bidragit stort till den globala hbtqi-rörelsen säger hon. Men hon säger ingenting om detta numera har förändrats. Det säger däremot ett antal personer jag pratar med under kvällen.

Vi konstaterar tillsammans att vi verkligen befinner oss i en perfekt storm – så många av de länder som länge varit stora bidragsgivare, har nu samtidigt fått regeringar som inte längre gör samma prioriteringar.

För oss som arbetat globalt med hbtqi-frågor är det välkänt att de länder som är villiga att stödja hbtqi-rörelsens organisationer, och arbetet med dessa rättigheter genom andra institutioner, är en handfull. Sverige är ett av dessa länder, Norge ett annat, Nederländerna ett, Kanada ett. Ibland USA, Tyskland. Just nu har Storbritannien steppat upp. 

Biståndet förändras och minskar globalt

Förändringarna av biståndet ser inte likadant ut från alla dessa länder, men många av dem planerar nu för, eller genomför sänkningar av stödet, på olika sätt. Det är detta mannen i panelen pratar om.

Konsekvenserna kommer att bli kännbara. Hur ska vi möta den förändringen? Hur ska vi kunna gå vidare framåt tillsammans när politiska försämringar i så många länder också naturligtvis får sällskap av försämrade möjligheter att arbeta? 

Ingen på konferensen har ett givet svar. Men i mina öron ekar Fox Odois skratt när han berättar om en middag med en ugandisk hbtqi-aktivist som grät över resultatet i USA:s presidentval. ”Vi har inte lyxen att reagera på det sättet. Aktivister måste fortsätta arbeta och det måste vi också. Vi kanske vill gråta, men det får inte hindra oss. Läget i Uganda är uselt, men vi måste vidare. Vi kan inte gråta.”

Så. Allt kanske kommer att förändras i januari nästa år, på sätt som vi inte kan föreställa oss. Då kan vi inte sätta oss ner och gråta. Vare sig i Uganda, Venezuela – eller Sverige.