Intresset för politik väcktes när Celeste Caeiro var tonåring och det skedde när hon fick kännedom om att hemliga möten hölls hemma hos hennes farbröder. Strax därefter, i Lissabon, började Caeiro odla sitt engagemang medan hon jobbade på tobaksaffären vid Café Patinhas. Det var en vänsterorienterad mötesplats, där hon gömde böcker som förbjudits av Estado Novo-regimen. I denna veva deltog hon i rättegångar vid plenumsdomstolen och intresset för politik bara växte.

År 1974 arbetade hon på en restaurang i huvudstaden som heter ”Sir”, som hade öppnats året innan den 25 april. Inför ettårsjubileet planerade ägarna att dela ut nejlikor till alla sina kunder. Planerna blev dock inställda på grund av kuppen. De anställda, däribland Caeiro, ombads att ta blommorna hem.

När hon väl var hemma gick Caeiro fram till två soldater för att fråga vad som pågick, varpå en svarade att de skulle arrestera Marcelo Caetano och att en revolution hade brutit ut. När samme man bad om en cigarett, fick han istället en nejlika som ett tack för den ”goda nyheten” han gav henne. 

Från och med då, från Chiado till Basílica de Nossa Senhora dos Mártires, delade hon ut resten av nejlikorna till soldaterna och de inblandade stridsvagnarna, och de placerade blommorna på sina vapen. Idén kopierades och blomstersäljare donerade fler blommor till soldaterna. Bilderna på soldaterna med nejlikor i sina vapen dök upp på förstasidorna över hela världen och kuppen blev globalt känd som nejlikerevolutionen och signalerade övergången från en militärkupp till en fredlig och oblodig revolution.

Följande dag, när Caeiro återvände till jobbet, frågade radiojournalister henne varifrån idén med nejlikorna hade kommit. Hon gav den första intervjun till tidningen Crónica Feminina. Den 7 maj 1974 skrev journalisten António José Saraiva i tidningen República att ”frihetens röda nejlika har ingen känd författare, den föreslogs eller programmerades inte av någon organisation. Den är anonym och naturlig som allt som lever”. 

Senare beskrev Artur Varatojo dock i Crónica Feminina, Caeiros gest med en dikt och som en symbol för frihet: ”På några dagar blev nejlikan den symboliska blomman i ett land… Den första handen som visste hur man skulle placera den ömt i pipan på ett gevär… Det var en kvinna – om det är en kvinna – som någon har rätt till en odödlig staty.” Caeiros vittnesmål är också återgiven och detaljerad i Ana Sofia Fonsecas bok Capitãs de Abril.

50 år sedan nejlikerevolutionen

Varje år runt den 25 april fick Caeiro ledigt från jobbet så att hon kunde ge intervjuer. 2024 deltog hon i paraden för att fira 50-årsdagen av nejlikerevolutionen på Avenida da Liberdade i Lissabon tillsammans med sin dotter och barnbarn. Vid det högtidliga mötet den dagen i republikens församling föreslog ställföreträdaren Rui Tavares att en staty av Caeiro skulle resas i församlingsbyggnaden.

Caeiro dog den 15 november på Leiria sjukhus på grund av andningsproblem. Hennes död sörjdes av premiärminister Luís Montenegro som uttalade att ”i denna sorgtimme lämnar jag ett erkännande ord för Celeste Caeiro”. President Marcelo Rebelo de Sousa uttryckte sin sorg och meddelade att hon skulle dekoreras postumt. Försvarsmakten publicerade ett meddelande som sa att ”Celeste Caeiro, med en till synes enkel gest, blev symbolen för en rörelse som förändrade Portugal för alltid” och ”hennes arv kommer att förbli levande i historien och i minnet av oss alla”. 

Politiska partier som det portugisiska kommunistpartiet, som hon var medlem i, och LIVRE sörjde också hennes bortgång.

Celeste Caeiro blev 91 år.