Just nu ordnar Vänsterpartiet tillsammans med våra franska och danska kollegor i Europaparlamentet konferensen ”Death at work”, om hur arbetsmarknaden måste förändras i grunden om människor ska överleva ett helt arbetsliv på den.

Jag bjöd in Silvana Vretoska för att tala på konferensen. Hon är undersköterska, skyddsombud och ordförande för Kommunals äldreomsorgssektion i Göteborgs stad och har kämpat länge för att förbättra arbetsvillkoren i hemtjänsten.

Silvana berättade att när hon började i hemtjänsten handlade jobbet om hembesök hos cirka fem personer om dagen. I dag kan en undersköterska träffa mellan femton och trettio äldre varje dag. År efter år av effektiviseringskrav har skapat en äldreomsorg där hemtjänstpersonalen tvingas räkna tiden i sekunder. 

Det är alldeles fruktansvärt när en industri- eller byggarbetsplatsolycka inträffar. Det är svårt att föreställa sig något värre än en förälder som packar lunchlådan på morgonen och lämnar barnen på förskolan på väg till jobbet, men aldrig får komma tillbaka igen på eftermiddagen för att hämta upp.

Vi läser ibland om dem i korta notiser i tidningen. Jag tänker ofta på saknaden som aldrig nämns, men som finns där mellan raderna. Människor som förlorat sin partner, barn som förlorat en förälder eller föräldrar som förlorat ett barn.

Kvinnodominerade yrken – döden på jobbet smyger sig på

I kvinnodominerade yrken ser döden på jobbet ofta annorlunda ut, den kommer i tysthet, den smyger sig på. Till skillnad från olyckorna på byggarbetsplatser eller inom industrin så skapar de aldrig ens en notis. Dödsorsakerna är däremot kända sedan länge, det handlar om höga krav, orimlig arbetsbelastning, stress och för lite återhämtning.

Jag upplever att kvinnorna ofta glöms bort när arbetsrelaterade dödsfall diskuteras. Det är över 3 000 personer om året som dör i förtid på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till stress och dålig arbetsmiljö. Det gör mig både ledsen och arg att tänka på hur det hade kunnat förhindras med ganska enkla medel om vi som samhälle bara hade bestämt oss för det. Vi måste komma ifrån stryparsamhället, där vi inte bara rationaliserar bort kvaliteten på omsorg och service utan också rätten till ett långt och hälsosamt arbetsliv.

En fungerande välfärd med bra arbetsmiljö kan inte effektiviseras fram, den måste få kosta. Den svältfödda välfärden ger följdverkningar för hela samhället, med människor som blir utbrända, sjukskrivna och dör i förtid. Det är politikens uppgift att se till att alla kan gå till jobbet på morgonen och komma hem friska till familjen igen på kvällen. 

Det gäller även den tysta döden i kvinnodominerade yrken, där stressen och arbetsmiljön gör att hjärtat till slut stannar och den uttjänta kroppen ger upp. Varje fall är ett fall för mycket. Ingen kvinna ska behöva dö på grund av jobbet.