Den turkiska statens politik främjar ojämlikhet mellan könen och bidrar till straffrihet när det gäller våld mot kvinnor, skriver den turkiska journalisten och författaren Aslı Ceren Aslan och menar att det inte räcker att förbjuda en app för att bekämpa incels i kampen mot mäns dödliga våld mot kvinnor. Den 25 november går Turkiets kvinnor ut på gatorna för att kräva att landet återigen ansluter sig till Istanbulkonventionen.
Den turkiska statens politik främjar ojämlikhet mellan könen. Detta genom sin passivitet för att förhindra våld mot kvinnor och kvinnomord, och dess hantering av rättsväsendet och lagar på ett sätt som stöder manligt våld snarare än att skydda kvinnor. Det är den välkända och oföränderliga verkligheten i Turkiet.
Mot bakgrund av denna verklighet går kvinnor över hela Turkiet ut på gatorna den 25 november, på den Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor, som de gör varje år, och förbereder sig för att organisera protester mot systematiska kvinnomord och alla former av våld mot kvinnor.
I Turkiet, där den ekonomiska krisen har lett till att det ekonomiska våldet mot kvinnor har nått nya höjder, där lagar och institutioner som skyddar kvinnor har avskaffats och banat väg för psykologiskt, sexuellt och fysiskt våld, stöds och till och med organiseras det manliga våldet av den statliga politiken.
Våld mot kvinnor och kvinnomord fortsätter att förekomma under olika rubriker varje år, men en av de rubriker som utmärkte sig i år var ”incel”.
Hur kom incel upp på agendan i Turkiet?
Incelkulturen är ett ämne som har diskuterats över hela världen under lång tid. Detta ord, som skapades genom att kombinera de engelska orden ”involuntary celibate” som betyder ofrivilligt celibat, beskriver män som inte kan hitta en romantisk eller sexuell partner trots att de vill.
Nätgemenskapen incel grundades 1997 av en kanadensisk homosexuell kvinna för att sammanföra ensamma människor från olika delar av samhället som mötte fördomar som hon innan det fanns dejting på sociala medier eller dejtingapplikationer, och har under de senaste 30 åren rört sig långt bort från sitt syfte.
Med tiden har det blivit en plats där kvinnohat organiseras i den digitala miljön och dess återspegling i det verkliga livet har varit i form av femicid och våld mot kvinnor. Ett av de mest framträdande exemplen på detta på senare tid har varit de våldsamma kvinnofientliga handlingarna från incels i Sydkorea, som kallar sig ”New Men’s Movement”, inklusive sexuellt våld genom utpressning. I EU:s 2021-rapport, som bygger på uppgifter från 2017-2020, listas Tyskland, Storbritannien, Sverige och Italien som de länder som har flest medlemmar i incelsamhällen på nätet.
I Turkiet hamnade incels på agendan i och med att två kvinnor, İkbal Uzuner och Ayşenur Halil, mördades av en man vid namn Semih Çelik den 4 oktober 2024. Den 9 oktober blockerade regeringen tillgången till snabbmeddelande- och sociala nätverksapplikationen Discord i Turkiet, den första åtgärden som regeringen vidtog efter att det hade avslöjats att Semih Çelik var medlem i onlinegrupper som producerar kvinnohat i den digitala miljön.
Statens grundläggande struktur är misogyn
Så är misogyni i Turkiet något som bara produceras och förverkligas i den digitala miljön? Kan misogyni förhindras med ett tillträdesförbud för en applikation på sociala medier?
Svaret på dessa två frågor är tyvärr, nej. För att förstå varför svaret är ”nej” räcker det med att ta en kort titt på de 40 år som kvinnor har kämpat mot våld mot kvinnor och kvinnomord i Turkiet.
Tolv år innan FN 1999 instiftande den 25 november som den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor, för att öka medvetenheten om våld mot kvinnor, hade feministiska kvinnor redan hållit sin första protest i Istanbul.
”Solidaritetskampanjen mot misshandel”, som lanserades 1987 av feminister, tog sin utgångspunkt i ett domstolsbeslut där en kvinna som ville skilja sig på grund av det våld hon utsatts för inte ansåg att våld var ett tillräckligt skäl för skilsmässa.
Feminister ville säga nej till legitimeringen av våld mot kvinnor och bekämpa våldet. Denna kampanj banade väg för öppnandet av Mor Çatı Women’s Shelter Foundation 1990, som ger juridiskt stöd och skydd för kvinnor som har utsatts för våld.
Domstolar i Turkiet legitimerar än i dag våld mot kvinnor, vilket var utgångspunkten för denna kampan. Rättssystemet, som ifrågasätter när, var och i vilka kläder kvinnor som utsätts för sexuellt våld befann sig, och som tar hänsyn till om den mördade kvinnan provocerade mannen eller inte, belönar manliga förövare med straffrihet genom ”rabatt för orättvis provokation” och ”rabatt för gott uppförande”.
I ett rättssystem där till och med fysiskt och sexuellt våld betraktas med skepsis nämns naturligtvis inte ens ekonomiskt och psykologiskt våld.
Turkiet undertecknade och drog sig sedan ur Istanbulkonventionen
Å andra sidan undertecknade regeringen 2011, som ett av de viktigaste resultaten av den kamp som kvinnor i Turkiet fört i åratal, Istanbulkonventionen, eller Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet som den heter i sin helhet.
Konventionen trädde i kraft i Turkiet 2014, men undertecknandet drogs tillbaka 2021. Därmed försvann den viktigaste rättsliga grunden för att skydda kvinnor mot våld och kvinnomord i Turkiet.
I en miljö där ojämlikhet mellan könen är en statlig politik, vilken stöds av rättsväsendet och lagen är det naturligtvis ingen överraskning att våld mot kvinnor och mord på kvinnor är systematiska.
Våld och mord, som i massmedierna ofta beskrivs som enstaka händelser begångna av män och som tillskrivs mördarens psykiska störning, stöds av denna miljö av straffrihet och laglöshet. Därför är det möjligt att säga att de systematiska morden på kvinnor i Turkiet är en massakrer på kvinnor.
Vilka är kvinnornas behov i Turkiet?
Antalet kvinnomord som registrerats i Turkiet fram till november 2024 var 367. År 2023 mördades 417 kvinnor.*
Med hundratals kvinnor som mördas varje år och fall av våld som ofta inte rapporteras kan jag säga att incels i Turkiet bara är ytterligare en dimension av den mansdominerade våldsamma värld, som de inte tvekar att visa upp på gatan, i hemmet och i skolan.
Under dessa omständigheter är det viktigaste beslutet som måste fattas inte att förbjuda tillgång till sociala medier, utan att genomföra Istanbulkonventionen.
Tusentals kvinnor i Turkiet förbereder sig för att gå ut på gatorna den 25 november. För att kräva att den turkiska staten åter ratificerar Istanbulkonventionen och för att kvinnor i Turkiet behöver juridiska och rättsliga bindningar som omfattar kampen mot ojämlikhet mellan könen, våld och mord på kvinnor.
