Våldet mot kvinnor är vare sig en naturkatastrof eller något som sker slumpartat. I de flesta fallen är förövaren känd av samhället, kvinnorna har larmat, lämnat och gjort allt som står i deras makt för att skydda sig och sina barn. Ändå mördas och våldtas de av män som hatar dem, skriver Gudrun Schyman som menar att det är dags för ”Je suis Gisèle Pelicot!”
Den 25 november, för en vecka sedan, inföll den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. I samband med det publicerade UN Women och FN:s kontor för narkotika och brott (UNODC) en ny rapport som avslöjar att 140 kvinnor och flickor dog varje dag under 2023, i händerna på sin partner eller en nära släkting. Det innebär att en kvinna dödades var tionde minut. Afrika registrerade den högsta andelen intima partner- och familjerelaterade kvinnomord, med 21 700 kvinnomord 2023, följt av Amerika och Oceanien. I Europa och Amerika dödades de flesta offren av sina intima partner.
Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Ändå är mäns våld mot kvinnor ett av våra största samhällsproblem. Varje år mördas i snitt 15 kvinnor av en man som de har eller har haft en nära relation till. Hotbilden har ofta varit känd, trots det har brotten inte förhindrats. Varje år polisanmäls omkring 30 000 fall av misshandel mot kvinnor. I nästan hälften av dessa fall har offer och förövare en nära relation. Mörkertalet är dock stort. Brottsförebyggande rådet, Brå, uppskattar att omkring 80 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer aldrig polisanmäls.
Våldet mot kvinnor är vare sig en naturkatastrof eller något som sker slumpartat. I de flesta fallen är förövaren känd av samhället, kvinnorna har larmat, lämnat och gjort allt som står i deras makt för att skydda sig och sina barn. Ändå mördas de av män som hatar dem. I polismyndighetens årsredovisning 2023, konstateras det att man inte har lyckats göra någon nämnvärd skillnad för de våldsutsatta kvinnorna. Man konstaterar att det finns goda förutsättningar att arbeta brottsförebyggande, men att det inte prioriteras i någon större utsträckning. I augusti 2023 la Polismyndigheten ner sin enda riktade grupp mot våld mot kvinnor, Igor.
Så vad handlar det om? Varför har vi inte en högljudd och ständigt pågående debatt om detta? Varför ska det behövas särskilda ”bemärkelsedagar” för att detta dödande ska debatteras?
Det handlar om att vi fortfarande lever i samhällen som vilar på en djupt patriarkal grund, där män har mer makt på kvinnors bekostnad. Vi vill gärna tro att vi kommit längre, att vi distanserat oss från de värsta formerna för patriarkal maktutövning, men vi är inte där ännu. Vi är faktiskt ganska långt ifrån det mål som brukar kallas ”Jämställdhet”.
Föreställningen om att vi har kommit så långt här, i Sverige, att vi minsann är bättre än flertalet andra länder, är i själva verket en grandios självbild som skymmer blicken för det som behöver göras.
Vi kan naturligtvis förfäras och förfasas över det vi nu ser i den franska rättegångssalen, där en kvinna, Gisèle Pelicot, utnyttjats inte bara av sin man utan också av ett 50-tal andra i kretsen kring honom. Drogad och filmad har hon våldtagits av ”vanliga” män som uppfattat att det funnits någon form av ”samtycke” eftersom det var hennes make som arrangerat tillställningarna. Hennes make har alltså gett samtycke! Vi skriver år 2024 och det handlar om Frankrike, ett kulturellt och civiliserat land. Eller?
Vad vi ser är det som #Metoo blottade, nu upphöjt till spännande umgängesform bland en grupp väletablerade och välbeställda män. I kulturlandet Frankrike. Vi ser att patriarkal makt och mäns ägande fortfarande finns och frodas. Mannen som familjens överhuvud, kvinnan som underdånig och följsam. Kan uppnås med hot om våld och utlöst våld om det behövs. Och det är alldeles uppenbart att det har behövts.
Det märkliga är att samtidigt som våldets omfattning är gigantisk, både lokalt och globalt, så behandlas det ändå som någon form av ”privat” sak. Vi har ingen politisk diskussion i närheten av den som vi har när det gäller gängkriminaliteten. Den politik som formuleras handlar fortfarande om hur samhället ska stödja enskilda kvinnor. Skyddat boende, kvinnojourer, stödsamtal för att kvinnor ska lämna destruktiva relationer, osv. är det som förs fram. Allt detta behövs. Självklart! Men vad gör vi med männen då? Ja blir de påkomna med byxorna nere, som vid sexköp, så blir det förstås påföljd. Om en misshandel anmäls och det kan konstateras att ett brott är begånget så blir det förstås påföljd. MEN hur förändrar vi de grundläggande maktförhållanden som är våldets näring?
Jag tror att vi tydligare måste synliggöra sambanden och relationerna. Familjelivet och arbetslivet. Mäns ovilja att vara föräldrar – lönediskrimineringen av kvinnor. Nedskärningen av välfärdssektorn – miljardregnet till militären. Vi ska vara ”Herrar över Jorden” lägga under oss, och tränga in i, exploatera – den accelererande klimatkrisen.
Så länge vi låter varje relation formas av den patriarkala maktordningen accepterar vi våldet som verktyg. Vi behöver synliggöra våldets samtliga mekanismer och se hur de, sammantvinnade i det ekonomiska systemets nervbanor, ständigt sätter makten före människan och hur de göder en våldsförhärligande maskulinitet som förklarar kriget som politikens förlängning. Militarismens män triumferar. Konsekvenserna blir att våldet förgiftar våra samhällen på alla nivåer; i de nära relationerna, i samhällets alltmer beväpnade kriminalitet och just nu i en global upprustning som slår rekord. Dags för ”Je suis Gisèle Pelicot!”
Gudrun Schyman, frilansfeminist och klimataktivist
