En förändring, en avvikelse – som måste ske

Regnet droppar och andetagen går i kors. En morgon, lika dimmig som sockervadd i blåst. Morgondiset är fluffigt och bäddar för hösten. Hjärnans andetag viskar i mitt öra att den inte vet om orken finns där denna morgon. Inte heller om den finns för att gå till vårdcentralen och lämna blodprov. Morgondosen litium ska tas först efteråt. Att hantera förändringar i vardagar, stora som små, är inte en av mina starka sidor. Det här med blodprov är en förändring, en avvikelse, i min kalender, i min vardag. En avvikelse som måste ske.

Jag tar på mig jackan, åker hissen till entréplan och går ut genom porten, genom små vattenpölar. Precis där uppförsbacken tar form och mina fotsteg likaså. Vid kiosken svänger jag vänster upp på den större gatan. Staden ter sig märkligt innan affärerna har slagit upp portarna, tänker jag. Att inte äta något eller dricka kaffe på morgonen är något som gör att jag blir orolig över om min energi ska hålla konstant fram tills jag kommer fram till vårdcentralen. Kanske tryter orken och ett utbrott är nära. Jag funderar vidare kring mina morgonrutiner vid dagar som den här. Man måste tänka igenom dem noga när det vankas provtagning. Det kan handla om i vilken ordning jag ska göra övriga morgonrutiner och att jag ska komma ihåg att svälja de vita, runda och saltsmakande tabletterna. Två stycken i en vit, steril och liten dospåse. Samma färg som tabletterna, för man ser dem knappt genom den diffusa hinnan av likgiltighet.

Apodos-påsen med min morgondos litium ligger i säkert förvar i min jackficka. Jag kollar att den ligger kvar medan regnet piskar mig i ansiktet när jag passerar skyltfönster på rad, efter varandra spatserar de runt, i en cirkel. Ungefär som mitt mönster av vanmakt kring mina katastroftankar om provtagningens morgon. Trots att jag har gjort den här rutinen på liknande sätt i många år känns det lika energikrävande varje gång. Det blir också mer planering ju mindre pengar man har. Jag syftar på frukost efteråt. Vill man ha kaffe får man ta med sig det hemifrån, vilket kan vara svårt ur flera perspektiv. Brygga kaffe, en termosmugg som kan läcka om oturen är framme.

Med min sista energi drar jag upp svängdörren till provtagningen strax efter att de öppnat. Jag går in och tar en nummerlapp. Väntrummet får pulsen att öka på ett svårt sätt. Intrycken, värmen, människors dömande blickar. Mannen med tatueringen på andra sidan väntrummet kollar på klockan. Viftar med armbandsuret. Den unga mamman försöker lugna sin lilla son som fick gå upp tidigt på morgonen. Kanske hans välling ramlade i golvet, tänker jag. Den lille tittar oroligt runt om i rummet med flackande blick, nästan så blank att damen mittemot kan studera sin mascara i reflektionen. När det är min tur är det med lättnad jag går in i undersökningsrummet. Sjuksköterskan verkar lite osäker, vilket gör att hennes känsla reflekteras på mig. Trots allt tog hon proverna och jag får gå. Dörren till provtagningen går igen bakom mig.

Det problematiska börjar när sjuksköterskan ringer mig några minuter efter att jag lämnat provtagningen. Hon säger att jag behöver komma tillbaka och lämna kompletterande prover. Anledningen var att hon inte hade tagit rätt prover. Det blir för många val på en gång. Alternativen var att gå tillbaka nu eller i morgon. Trots det undrar jag varför hon inte hade gjort rätt från början. Jag blev så frustrerad över att det kändes som att jag hade misslyckats med att genomföra det jag helst vill ha överstökat. Paniken kommer smygande, eftersom jag inte vet vad jag ska göra eller säga. Hon noterar inte min oro och jag känner av att hon inte förstår. Jag avslutar samtalet, för jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Det känns som att riva sönder ett löv genom regndropparnas skyfall. Jag får fram ett smärtsamt urval av ord, men inte de som behövs. Det är svårt att göra mig förstådd, speciellt när jag är upprörd. Det var en förändring i hur det brukar gå när jag ska lämna prover. Jag tvingas komma tillbaka nästa morgon och lämna proverna igen, vilket blir en insikt – ett faktum. Några andetag senare började dimman försvinna bort.