I min förra krönika så skrev jag om att mitt hopp i dessa riktigt tuffa tid ligger hos oss kvinnor. Nu har jag verkligen fått blodad tand. Jag skrev då om att ekonomin skulle vara konfliktpunkten, men det verkar vara något helt annat som fick startskottet att gå av. Det verkar vara kampen om vår värdighet.  

Regeringens har under sin tid vid makten fördelat pengar med en obeskrivlig orättvisa samtidigt som de spottar ur sig utredningar och lagar som slår stenhårt mot de som behöver samhället mest. Allt i ett rasande tempo. Vissa oppositionspartier har uppenbart haft svårt att stå fast och har plötsligt åkt med på denna råa väg utför. De som borde få samhället att hålla ihop tävlar nu om att slita oss isär. Det går så fort att det nästan är svårt att förstå vad som händer, men det är alltid med knivsudden mot den mest utsatta. 

Men så hände något som får hela mig att jubla. När politiken inte går att lita på, när värdigheten står på spel, då tar det faktiskt stopp. Angiverilagar var en tydlig klarröd linje för de som bär det här landet. De tänker inte jaga människor på flykt på sina arbetsplatser. Under flera månader har de kvinnodominerade fackförbunden, arbetsplatserna och civilsamhälle höjt sina röster till max. Med demonstrationer, aktioner och massiv mobilisering har de med all sin kraft deklarerat att de inte tänker vara med och bygga ett angiverisamhälle – och de vann. Nu kommer barn kunna gå i skolan, människor kunna söka läkarvård och samhällets stöd när de behöver utan att riskera att få sina liv förstörda. Tack vare det offentliganställda kollektivet och civilsamhället har Sverigedemokraterna för första gången fått backa. Inte för att de är just sverigedemokrater, utan för att det de ville åstadkomma helt enkelt är fel. 

Ungefär samtidigt som regeringen försökt tvinga personal att jaga papperslösa har de trappat upp kriget mot de mest ekonomiskt utsatta. I förra veckan presenterade regeringen en utredning om att införa aktivitetskrav för att bli berättigad till försörjningsstöd. Ulf Kristersson skriver på sociala medier ett inlägg som går att uppfatta som att 1 miljon människor lever på försörjningsstöd och att deras glansdagar är över. Nu ska ingen kunna skratta sig lycklig på bidrag, nu ska den lata ut och jobba. Med aktivitetskrav. Det här är inget annat än ett hån mot de som kämpar för sin existens. Men vad händer då efter detta uttalande? Jo, trots applåderna från vinsten om angiverilagen ännu inte hunnit tystna, svetten inte hunnit torkas bort från de kämpandes pannor, så tar Visions ordförande Veronica Magnusson till orda igen. Hon plockar ner den förljugna bilden som Ulf Kristersson målat upp i bitar och beskriver en helt annan verklighet. Enligt SCB lever 262 000 personer på försörjningsstöd, varav 85 200 är barn. Magnusson fortsätter med att jämföra kostanden som uppgår till cirka 10, 8 miljarder kronor som kan ställas mot rotavdraget som kostar samhället 12 miljarder kronor. Hon beskriver vad som krävs för att få försörjningsstöd. Ingen dans på rosor direkt, snarare en sprint genom glödande kol. Hon skriver: ”Vad värdesätter vi mest i samhället för att alla ska kunna ha ett drägligt liv?” Hela jag jublar igen! Kan det vara en ny strid som är på väg att blossa upp?

För faktum är att hon inte alls är ensam. Den senaste tiden har jag träffat så väl civilsamhälle som forskare som uttrycker liknande uppfattning. Att det börjar gå för långt. En forskare sade att det till och med finns de som inte har el hemma som ändå får avslag på försörjningsstöd. Låt oss inte heller glömma att jag anmälde inte mindre än fem statsråd för att de hade räknat upp försörjningsstödet felaktigt. De har i själva verket betalat ut flera tusen för lite i månaden och därmed nallat pengar från de som behöver det mest. 

Kanske är det just här som en helt ny rörelse tar vid. När politiken använder fula tricks för att driva igenom omänsklig politik, då får människor nog. Det fina är att när just dessa människor går ihop så har de just visat att de kan vinna. Så här mycket hopp har jag inte känt på länge.