Det har nu snart gått tre månader sedan Hamas blodiga terrorattack, då över 1200 israeler dödades och över 100 personer togs i gisslan. Sedan dess har Israel svarat med att bomba ihjäl över 21 000 palestinier i Gaza, där Hamas styr. Av dem som har dödats är 70 procent kvinnor och barn – fler än 8 000 barn finns bland de dödade. Mer än 90 procent av Gazas befolkning har också tvingats fly sina hem.

Jag är inte ensam om att uppröras över denna enorma slakt av människoliv, mitt framför omvärldens ögon. De flesta av oss är kapabla och empatiska nog att förfäras över och fördöma Hamas terrorattack, samtidigt som vi fördömer Israels storskaliga och brutala attacker. 

Folkrätten är också tydlig. Det är inte acceptabelt att attackera civila, det är inte tillåtet att svälta en befolkning genom att blockera förnödenheter. En blodig attack mot civila rättfärdigar inte en ny blodig attack mot civila.

Förutom att det rent folkrättsligt och moraliskt är fel att möta dödande med ännu mer dödande är det också helt realpolitiskt kontraproduktivt. Att massdöda civila palestinier kommer inte att utradera Hamas. Det kommer istället att skapa fler palestinier som är villiga att dö för Hamas för att hämnas blodbadet på sina släktingar och vänner. Det kommer ytterligare försvåra för palestinier och israeler att leva i fred.

Ändå är det så oerhört svårt för många politiker och regeringar i västvärlden att fördöma Israels övervåld och kräva en omedelbar och permanent vapenvila.

När EU-parlamentet i oktober röstade om Hamas attack och den humanitära situationen så ställde vi oss bakom en resolution som krävde en ”humanitär paus” i bombningarna av Gaza. Vi i vänstergruppen röstade också för ändringsförslaget om en riktig vapenvila, men det fick inte tillräckligt stöd. Faktum är att inga andra än jag av de svenska EU-parlamentarikerna hittills har röstat för en vapenvila. Sedan dess har flera parlamentariker och partier i andra sammanhang gått ut och krävt vapenvila. Det är naturligtvis välkommet, men varför var de tvungna att vänta så länge?

Det är inte svårt att dra paralleller mellan Bin Ladens attacker den 11 september 2001 och Hamas attacker den 7 oktober 2023. Vid båda tillfällen hade målen för attackerna, Israel och USA, omvärldens stöd och sympati. Vi var alla chockade och kände med offren och deras anhöriga. Men vid båda tillfällen valde de attackerade länderna att istället för att ta tillvara på omvärldens stöd, svara med ett övervåld som snabbt gjorde att omvärlden vände sig emot dem.

För även om många av världens politiker då som nu hade svårt att fördöma det massiva dödandet mot civila så har vanliga människor med all tydlighet visat vad de tycker om att besvara besinningslöst våld med ännu mer besinningslöst våld. På gator och torg har människor då som nu gått ut i tusental till stöd för folken i Afghanistan och Palestina, vecka efter vecka. Likadant var det under USA:s invasion av Irak 2003.

Det säger något om tidsandan vi lever i när en del människor tycks vara mer upprörda över att en klimataktivist som Greta Thunberg fördömer våldet i Gaza än över det faktum att vår egen regering hävdar att Israels våld är ”proportionerligt” och duckar för alla uttalanden som kräver omedelbar vapenvila. Att den svenska regeringen på detta sätt ser mellan fingrarna för Israels folkrättsbrott är skamligt. Det är inte heller en lösning, vare sig för palestinierna eller för israelerna.

Jag är stolt över att Vänsterpartiet har varit konsekvent i fördömandet av våld mot alla civila. Nu måste det bli eldupphör. De som har gjort sig skyldiga till krigsbrott måste ställas inför rätta och Israels blockad mot Gaza måste omedelbart upphöra. Palestinier och israeler förtjänar att vi gör allt vi kan för att fredsförhandlingar och en varaktig fredsprocess kan inledas. För detta arbetar jag och vänstern i EU-parlamentet.

Malin Björk (V), EU-parlamentariker